Forever: Del 1: First step to Forever
Musiken dunkade på.
Överallt fanns han. Tja, egentligen var han ju flera hundra meter, kanske till och med en kilometer, ifrån mig. Men det kändes definitivt inte som det. Leila skrek och sjöng, itakt med alla de andra. Jag var nog den enda som inte grät. Nej, jag satt bara och log lite halvt. Det var allt jag kunde göra.
Jag gillade honom. Det gjorde jag, även om jag inte direkt älskade honom. Det var ju de andras jobb. Ändå var det jag som slumpats fram. Inte en av alla de andra, som nu hade (enligt dem själva) fått sina hjärtan krossade. De som hade längtat, och hoppats. Jag hade mest bara hoppat på när Leila vunnit biljetter. De hade ägnat flera år åt att samla pengar till biljetten. De hade köat i hel fem dagar, mitt i vintern. De hade spenderat hela veckan med att fixa sig, så att kanske, men bara kanske, skulle han ta upp dem på scenen. Skulle han kika ner, in i deras ögon, och förstå att hon var den rätta. På många sätt kände jag mig skyldig. Men jag var ju utvald. Det var svårt att inte känna sig speciell.
Den store mannen bredvid mig reste sig trött. Han hade gjort det här så många gånger förut. Vid det här laget förstod han att vad han en gjorde skulle tjejer göra allt för att var i min position, och jag, i min tur, skulle vara helt oresonlig. Han tittade på mig.
- Ska du inte med?
- Du har ju inte sagt åt mig att följa med!
Han reagerade lite på det. Men bara lite.
- Jag brukar inte behöva göra det. Alla brukar redan stå upp på helspänn. Jag brukar bara behöva resa mig.
- Det är dags att lära sig att lära sig att jag inte är alla.
Då fick jag någonting som liknade ett leende innan han banade väg framför oss, ner till scenen. Jag blev plötsligt väldigt nervös. Var det här verkligen en bra idé? Jag kanske kunde stanna, ingen skulle väl märka något?
Mannen väntade. Han skulle definitivt märka något.
- Don't need these other pretty faces like I need you and when you're mine in the world there's gonna be a one less lonely girl, a one less lonely girl...
Min tur. Okej. Det här går snabbt. Bara på scenen, sitta på en stol, av scenen. Ta emot några blommor och bli kramad av en snygg kille, det säger man inte nej till. Ta det lugnt. Inget farligt...
Utan att jag visste ordet av det satt jag där. Alla skrek lite högre. Han kom emot mig. Han tittade på mig.
Tiden stod stilla.
Musiken dunkade på. Men hans röst hängde inte riktigt med.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Del 1! Blev den bra? Kommentera!
Överallt fanns han. Tja, egentligen var han ju flera hundra meter, kanske till och med en kilometer, ifrån mig. Men det kändes definitivt inte som det. Leila skrek och sjöng, itakt med alla de andra. Jag var nog den enda som inte grät. Nej, jag satt bara och log lite halvt. Det var allt jag kunde göra.
Jag gillade honom. Det gjorde jag, även om jag inte direkt älskade honom. Det var ju de andras jobb. Ändå var det jag som slumpats fram. Inte en av alla de andra, som nu hade (enligt dem själva) fått sina hjärtan krossade. De som hade längtat, och hoppats. Jag hade mest bara hoppat på när Leila vunnit biljetter. De hade ägnat flera år åt att samla pengar till biljetten. De hade köat i hel fem dagar, mitt i vintern. De hade spenderat hela veckan med att fixa sig, så att kanske, men bara kanske, skulle han ta upp dem på scenen. Skulle han kika ner, in i deras ögon, och förstå att hon var den rätta. På många sätt kände jag mig skyldig. Men jag var ju utvald. Det var svårt att inte känna sig speciell.
Den store mannen bredvid mig reste sig trött. Han hade gjort det här så många gånger förut. Vid det här laget förstod han att vad han en gjorde skulle tjejer göra allt för att var i min position, och jag, i min tur, skulle vara helt oresonlig. Han tittade på mig.
- Ska du inte med?
- Du har ju inte sagt åt mig att följa med!
Han reagerade lite på det. Men bara lite.
- Jag brukar inte behöva göra det. Alla brukar redan stå upp på helspänn. Jag brukar bara behöva resa mig.
- Det är dags att lära sig att lära sig att jag inte är alla.
Då fick jag någonting som liknade ett leende innan han banade väg framför oss, ner till scenen. Jag blev plötsligt väldigt nervös. Var det här verkligen en bra idé? Jag kanske kunde stanna, ingen skulle väl märka något?
Mannen väntade. Han skulle definitivt märka något.
- Don't need these other pretty faces like I need you and when you're mine in the world there's gonna be a one less lonely girl, a one less lonely girl...
Min tur. Okej. Det här går snabbt. Bara på scenen, sitta på en stol, av scenen. Ta emot några blommor och bli kramad av en snygg kille, det säger man inte nej till. Ta det lugnt. Inget farligt...
Utan att jag visste ordet av det satt jag där. Alla skrek lite högre. Han kom emot mig. Han tittade på mig.
Tiden stod stilla.
Musiken dunkade på. Men hans röst hängde inte riktigt med.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Del 1! Blev den bra? Kommentera!
Kommentarer
Trackback
