Forever: Del 2: Second step to Forever
Sekunderna passerade. Antagligen. Vagt mindes jag någonting om att han en gång sa i en intervju:
- Jag tittar alltid ett fan i ögonen för att se om hon är den rätte.
Det gjorde han väl nu. Inte vet jag. Inte brydde jag mig heller.
Vi stirrade in i ögonen på varandra, Justin Drew Bieber och jag. Tror att mitt hjärta stannade. Vet inte. Varför skulle jag ta reda på något sådant oviktigt när han -han- tittade på mig. Mig.
I det ögonblicket fanns ingen annan. Bara han och jag. Sedan slet någon honom ifrån mig. Nej! Var försvann han?
Tillbaka till verkligheten.
Folk hade börjat undra varför han inte fortsatt med att dansa. Att sjunga. Det hade varit en av hans dansare som tagit honom ifrån mig. Just då ville jag mörda den personen. Vem det nu var. Det var svårt att se.
Jag såg inte ens den person som kommit för att leda mig nerför scenen. Jag gick med huvudet nerböjt och litade på att någon undermedveten del av mig såg till att jag inte ramlade. Vad hade just hänt? Det var svårt att förstå.
Leila tittade på mig en kort sekund när jag hade kommit upp till vår plats. Sedan återgick hon till att skrika. Tja, Justin var hennes hjälte och hon kunde prata med mig- hennes bästa vän- när som helst, varför skulle hon göra det nu?
Resten av konserten tittade jag bara på honom via skärmbilder. På hur han log, hur han sjöng, hur han rörde sig. Musiken brydde jag mig inte om. Varför skulle jag bry mig om den? Sedan tog den plötsligt slut, och alla tjejer omkring oss började röra sig mot dörren. De pratade ivrigt om deras favoritlåtar, om hur bra konserten var och hur uuuuuuuuuuuuuuursnygg Justin är. Leila pratade med flickan som suttit på hennes andra sida. De fick syn på mig.
- Oh my god! Det var du som var hans One less lonely girl! Shhhhhhhhhhit vad jag är avis på dig!
Jag log bara brett. Leila verkade också vara "avis på mig".
- Jag heter Ella, sa tjejen och hennes ögon glittrade.
- Victoria.
Leila och Ella bytte telefonnummer. Sedan gav sig min vän och jag hem.
Vi gick under tystnad. Tog tåget under tystnad. Låste upp dörren under tystnad.
Gick och la mig.
Jag har aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet. Plötsligt ändrade jag mig.
När Victorias del är avslutad kommer jag kanske att köra HELA historien från Justins synpunkt, vad tror ni om det?
- Jag tittar alltid ett fan i ögonen för att se om hon är den rätte.
Det gjorde han väl nu. Inte vet jag. Inte brydde jag mig heller.
Vi stirrade in i ögonen på varandra, Justin Drew Bieber och jag. Tror att mitt hjärta stannade. Vet inte. Varför skulle jag ta reda på något sådant oviktigt när han -han- tittade på mig. Mig.
I det ögonblicket fanns ingen annan. Bara han och jag. Sedan slet någon honom ifrån mig. Nej! Var försvann han?
Tillbaka till verkligheten.
Folk hade börjat undra varför han inte fortsatt med att dansa. Att sjunga. Det hade varit en av hans dansare som tagit honom ifrån mig. Just då ville jag mörda den personen. Vem det nu var. Det var svårt att se.
Jag såg inte ens den person som kommit för att leda mig nerför scenen. Jag gick med huvudet nerböjt och litade på att någon undermedveten del av mig såg till att jag inte ramlade. Vad hade just hänt? Det var svårt att förstå.
Leila tittade på mig en kort sekund när jag hade kommit upp till vår plats. Sedan återgick hon till att skrika. Tja, Justin var hennes hjälte och hon kunde prata med mig- hennes bästa vän- när som helst, varför skulle hon göra det nu?
Resten av konserten tittade jag bara på honom via skärmbilder. På hur han log, hur han sjöng, hur han rörde sig. Musiken brydde jag mig inte om. Varför skulle jag bry mig om den? Sedan tog den plötsligt slut, och alla tjejer omkring oss började röra sig mot dörren. De pratade ivrigt om deras favoritlåtar, om hur bra konserten var och hur uuuuuuuuuuuuuuursnygg Justin är. Leila pratade med flickan som suttit på hennes andra sida. De fick syn på mig.
- Oh my god! Det var du som var hans One less lonely girl! Shhhhhhhhhhit vad jag är avis på dig!
Jag log bara brett. Leila verkade också vara "avis på mig".
- Jag heter Ella, sa tjejen och hennes ögon glittrade.
- Victoria.
Leila och Ella bytte telefonnummer. Sedan gav sig min vän och jag hem.
Vi gick under tystnad. Tog tåget under tystnad. Låste upp dörren under tystnad.
Gick och la mig.
Jag har aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet. Plötsligt ändrade jag mig.
När Victorias del är avslutad kommer jag kanske att köra HELA historien från Justins synpunkt, vad tror ni om det?
Kommentarer
Trackback
