Jbstory

Tiden gick. Dagarna blev till veckor, veckorna till månader och månaderna till år...

Okej, inte riktigt.

Men jag träffade Justin bara en gång i månaden.
På vintern hade jag försökt lära honom att åka skidor ordentligt, något han tagit avstånd från förut. Man kan väl säga att det gick sådär. Vi hade istället åkt bort mot en skidstuga och druckit varm choklad.
På våren hade vi ätit piknik ute i vårsolen. Han fick prova på svenska godsaker jag köpt när jag varit där senast.
På sommaren hade vi badat och ätit glass. Under den årstiden bor jag alltid i Sverige, och han hade varit där många gånger nu.

Nu var det höst igen. Ingen i världen visste om mig och Justin. De hade inte blivit några fler paparazzis eller liknande. Jag hade frågat varför.
- Vi kändisar har våra knep, svarade han och blinkade med egna ögat.
Efter att ha kittlat honom länge fick jag ett annat svar.
- Okej, okej! Vi brukar skicka ut "fake-Justins", alltså killar som låtsas vara jag!
Det hade varit ett bra svar.

Vi visste att vi tillslut skulle behöva berätta. Så, efter ett år tillsammans, ringde han till mig.
- Victoria?
Varför kunde mitt hjärta inte sluta hoppa över ett slag när han sa mitt namn?
- Justin?
- Hej.
Jag skrattade.
- Victoria, jag tycker att...
Han behövde inte. Jag visste.
- ...att vi ska berätta?
- Ja.
- Okej.
- Okej?
- Okej. Men jag måste klura ut hur jag ska få tag i en ny bästis.
Det enda Leila visste var att jag träffade någon. Hon kallade honom för "The mysterious Mr. X"
- Hon förlåter dig.
- Du känner henne inte.
- Nej, det gör jag inte. Men om hon är ett större fan än din syster, tror jag att jag kan prata med henne.
Justin och Louisa hade träffats fler gånger. Låt oss lämna det vid att Louisa inte hade betett sig lika bra under de mötena.
- När ska du göra det? frågade jag snabbt och bytte ämne.
- Nästa presskonferans. Imorgon.
Imorgon. Imorgon skulle min Twitter vara bombarderad, likadant med Facebooken. Efter imorgon kommer jag alltid att vara omringad av nyfikna och arga ögon. Tro mig, Justin har berättat.
Men det var värt det.
- Om det är okej?
- Bättre nu än när de på något sett fått reda på det själv.

Så, dagen efter hade jag stannat inomhus i mitt rum av silver. Väggarna var silver, men alla möbler var svarta eller lila. Som jag ville ha det.
Jag hade en liten dator i hörnet. Efter preekonferansen hade ägt rum satt jag där, vid den, och klickade ängsligt fram Sidan.
Det var inte som jag hade tänkt mig.

- Så... Du har nu varit allmänt singel i snart tre år, har du verkligen inte träffat någon?
- Jo. Jo, det har jag.
- Va? Men vem är den lyckliga damen?
En paus.
- Det kan jag inte säga
Varför?

Den natten väcktes jag mitt i natten.
- Victoria? frågade en sockersöt röst.
- Vad är det? frågade jag halvt sovande.
- Din värsta mardröm, om du inte gör som jag säger.
- Va?
- Du hörde mig.
- Vem är du egentligen?
Hon svarade långsamt.
- El-la Go-od-he-art.


-------------------------------------------------

Som ni der kunde jag inte hålla mig även om jag inte fick några kommentarer på det förra inlägget. Kom igen allihopa! Jag ligger så långt före i skriandet nu, dramat har bara börjat!

Så kommentera!