Jbstory

- Vad vill du?
- Jag vill att du håller dig borta från Justin.
- Va? Aldrig!
- Du måste.
- Varför?
- Han är min.
- Har han ens träffat dig? På riktigt?
Var detta bara en galen Belieber?
- Han har träffat mig. Vi växte upp tillsammans.
Åh.
- Så håll dig borta från honom.
- Jag kan inte! Jag älskar honom!
Det var så typiskt att första gången jag sa det skulle det vara till någon som vill att vi aldrig mer ska träffas, inte Justin.
- På det viset.
Hon log lite. Och sedan, plötsligt, började en liten tråd av smärta leta sig uppför armen. Den stack till ibland, men jag hade varit genom värre.
- Nu?
- Nej!
Det blev värre. Fort. Det kändes som hon gröpte ur min hand och sågade av min axel. Samtidigt.
När jag fortfarande var vid medvetandet.
- Nu?
- Nej..., kraxade jag.
Smärtan som bara hade varit vid armen rörde sig uppåt benet. Jag skrek.
- Och... nu?
- Nnnnnnnnnnn... Neeeeeejjj....
Jag skrek ännu högre. Det gjorde så ont...
- Sluta! Snälla, jag ber dig...
Smärtan minskade.
- Det räcker för i dag.

Nästa morgon vaknade jag upp i en hård och kall säng i ett stort vitt rum.
Sjukhus.
Jag hade aldrig behövt ligga på en av sängarna förut, aldrig behövt vara här. Om det inte hade varit för tiden Leila tyckt att William Fox Pitt var den snyggaste mannen i världen hade jag inte känt igen mig.
- Varför är jag här? frågade jag ingen. Det var bara det jag ville veta.
- Gumman? Älskling, hur mår du?
Min mamma var här. Varför?
- Varför är jag här?
- Gumman... Vi vet inte riktigt. Men imorse blödde du. Kraftigt. Många inre blödningar...
Hennes röst bröts.
Jag mindes nattens händelser.
- Justin... Nej...
- Justin? Han är inte här, älskling.
- Hon yrar, sa en ökänd kvinnoröst. En läkare.
- Ella... Nej! Nej! skrek jag plötsligt.
- Victoria?
- Hon yrar, upprepade den namnlöse kvinnan.
- Hon ha förlorat mycket blod. Hon måste få sova.
Sagt och gjort.

Den kvällen kom Ella tillbaka. Jag var redan svag, jag höll bara ut. Sa ingenting, jag skakade bara på huvudet lätt.
Min läkare, som min mamma kallade Dr. Meandernth, hade blivit orolig dagen efter.
Justin ringde. Jag hade fått tillbaka en normal röst, så jag låtsades var okej. Jag ville inte dra in honom i det här. Vi pratade på som vanligt.
Ända tills jag fick höra anledningen till att han inte berättat om mig.
- Victoria... Det är något du måste veta...
- Vad då?
- För någon vecka sedan åkte jag till Stratford.
- Ja?
- Jag... träffade några gamla vänner...
Nej.
- Vad kul!
- Jag... träffade en gammal flickvän till mig...
- Justin?
- Jag... gillar henne, Victoria.
- Va?
- Jag gillar min gamla flickvän.
Vi förblev tysta. Det här var för mycket. Jag tampades nu inte bara med fysisk smärta, men också physisk.
- Säg något, vädjade han till slut.
- Jag vet inte vad du vill att jag ska säga.
Jag hade svårt att hålla rösten rak. Den vinglade till flera gånger.
- Jag vill att du ska säga att du älskar mig. Att du står bakom mig i dina beslut. Men bara om det är sant.
Jag suckade.
- Jag älskar Justin Drew Bieber. Är du han?
- Ja, andades han.
- Jag älskar dig.
- Jag älskar dig med, Victoria. Det gör jag verkligen.
- Men du... gillar henne.
- Ja, Victoria. Och det oroar mig.

Jag visste såklart vem det var han gillade.
El-la Go-od-he-art.
Mitt personliga plågodjur.