Jbstory

Det fortsatte så. Jag var kvar på sjukhuset eftersom skadorna bara blev värre varje dag. Jag hade förstånd nog att inte berätta för dem om min nattliga besökare.
Jag mindes inte så mycket.
Efter någon vecka eller så (jag sov och var vaken för slarvigt för att veta vilken dag det var eller om det ens var dag.
Justin ringer varje dag. Han nämner aldrig Ella, men han börjar förstå att jag inte mår bra. Men jag säger att de bara var feber. Mamma hade tittat oroligt på mig när jag tryckt av en av hans samtal.
- Du borde berätta var du är.
Jag vet. Men jag kunde inte. Vad skulle jag säga?
- Och förresten, Justin... Du vet den där tjejen som du "gillar"? Tja, hon kommer och torterar mig varje natt. Därför ligger jag på sjukhus. Ja, jag vill att du ska ställa in alla konserter och andra arbeten du har framför dig de senaste åren så du kan komma hit och få henne att sluta! Snälla! Tack!
Nej. Absolut inte. Vem i hela friden skulle göra det?
Men så kom han ändå.

- Victoria? Vad f*n? Hur kommer det sig att jag inte vet att min flickvän, min flickvän, ligger på sjukhus, livshotad? Va?
- Du kunde inte... Du måste...
Jag kunde inte säga något.
- Victoria, om du någonsin håller något sådant hemligt för mig igen...
Han brydde sig inte om att avsluta hotelsen.
- Justin, sa jag bara.
- Du är här. För mig. Men borde inte du vara...
- Att träffa dig är mycket viktigare än att träffa någon president.
Han viftade med handen. Jag log.
- Men Victoria... Vad hände egentligen?
Jag försökte motstå lusten att berätta för honom... Då hade allt varit så enkelt.
- Jag vet inte.
- Du måste väl komma ihåg! Det måste ju göra så ont...
- Det händer på natten. Jag vaknar av att jag skriker.
- Skriker...
Han slöt ögonen och tog in mina ord. Jag makade på mig, så att han kunde krypa ner bredvid mig. Han drog av sig sina lila sneakers och gjorde det. Han la armen om mig och kysste mitt hår.
- Jag älskar dig, Victoria.
Jag vred mig tillrätta i hans grep och viskade trött:
- Jag älskar dig mer.
För det gjorde jag.
Han öppnade munnen för att säga något, men jag hade redan somnat i hans armar. Det bästa stället på jorden.

Jag vaknade ensam. Jag sträckte ut armarna, för att nå honom, men han var borta.
- Du har varit olydig, viskade rösten som jag var mest rädd för i hela världen.
Tortyren kunde börja.

Den dagen var Justin tvungen att gå på en intervju. Han hade protesterat vilt, men jag hade viskat att det var bäst så. Jag ville träffa Leila ändå. Jag saknade henne.
Då hade han tittat plågat på mig, men nickat. Så nu var Leila här.
- Victoria...
Hennes stora blåa ögon var sorgsna. Jag hade aldrig gett henne rättvisa, hon var den snällaste varelsen jag kände.
- Victoria... Inte du... Vad skulle jag göra utan dig... Jag måste ha någon att berätta allt för... Utan dig..
Jag log lite.
- Ei-la. Ei-la.
- Jag är här.
Det gjorde ont, att prata.
- Du... Hä'...
- Ja... Victoria...
- Ei-la... Jus'in... Jag, Jus'in...
- Jusin? Du menar väl... Justin, Victoria?
- Ja-a...
- Hon och Justin är ett par, fyllde min mamma i när hon förstod vad jag försökte säga.
- Men vilken Justin?
- Justin Bieber.
- Va? Victoria, är det sant?
- Ja-a... Jus'in... Ja' äls'a' Jus'in.
- Men... Hur länge?
- Ett å'.
- Victoria... Det går verkligen inte att vara arg på dig, det vet du. Drar du nytta av det?
Lite. Men hon borde få veta. Alla borde få veta.
- Victoria?
Nu var han här också.
- De' gick fort.
- Nej, Victoria. Jag var borta i fem timmar.
Fem timmar? Jag sov mer än vad jag trodde!
- Ei-la, Jus'in. Jus'in, de' hä' ä' Ei-la.
Han räckte fram handen.
- Trevligt att träffas.
Hennes stora ögon hade blivit större och hon skakade.
- De... Detsamma!
Justin vände sig bort från henne och satte sig på stolen Leila förut suttit på. Hon hade ställt sig upp när han kommit in i rummet.
- Kan vi... Kan vi få vara ensamma? frågade Justin med blicken fast på mig.
- Högst tio minuter, sa min mamma och började backa ut ur rummet. Leila gjorde samma sak.
Det blev tyst.
- Victoria... Du kommer väl ihåg den där tjejen som jag sa att jag gillade? Hon heter Ella.
- Ja, henne 'ommer ja' ihå'.
Man brukar komma ihåg den person som gör att du ligger på sjukhus halvt förlamad.
- Victoria...
Han slog på teven. Som på beställning satt en några timmar yngre Justin där, i fåröljen bredvid Martin Henfley.
- Justin, Justin... Alla tjejer skriker ditt namn, men finns det någon speciell för dig?
- Ja då. Min mamma.
- Nej, jag menar en som fångat ditt hjärta.
- Beyonce.
Martin skrattar irreterat.
- Jag menar en som är lite omkring din ålder.
- Victo...
Varför slutade han att säga mitt namn?
- Ella. Ella Goodheart.
Hon var bra.
För bra.
- Jus...
Jag orkade inte ens säga hela hans namn. Istället tog jag pappret och pennan Dr Meandernth gett mig ifall jag inte ville prata.
Älskar du henne?
Han såg bara på mig.
Justin, svara.
Han nickade.
Älskar du henne mer än du älskar mig?
- Jag vet inte, viskade han.
Jag sträckte ut en vinglig hand och rörde vid hans ansikte.
Jag älskar dig
Sedan somnade jag.