Jbstory

Nästa morgon väcktes jag av telefonen.
- Hallå?
- Hej?
Oh. My. God. Det var han.
- Är det Victoria? frågade Justin Bieber.
- Ja? andades jag.
- Jag heter Justin.
- Jag vet.
Han skrattade. Vi förblev tysta under fem minuter, eller hundra år. Båda var troliga.
- Vvv... Varför ringer du mig? klämde jag fram till slut.
- Jag..., han tvekade. Du var väl min One Less Lonely Girl i går kväll? När jag spelade i London?
- Ja.
- Du... Du var speciell.
Jag skrattade.
- Tack.
- Jag menar det. Jag kände något.
Drömde jag? Skojade han? Var detta ett skämt? Sa han det jag tror att han sa?
- Jag... Jag med.
Han verkade bli lättad.
- Så... Vill du träffas igen? På riktigt, den här gången?
Nu. Nu fattar jag. Men när ska den där typen hoppa fram och säga lurad?
- Bjuder du ut mig?
- Jag antar det.
- Okej.
Bra svar. Inte "Jaaaaa! Ja! JA!!!!!!!" som jag ville svara.
- Okej?
Vad menar du?
- Okej, jag går ut med dig.
- Så... Har du varit i Paris någon gång?

Han skojade inte. Det var på riktigt. Jag kunde inte tro det! Han och Paris: !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Han hämtade mig nära Central Station. Han kramade mig. Det gjorde han. Han log. Det gjorde han. Han var så vacker. Det var han. Jag fastnade i hans ögon igen. Det gjorde jag. Hans ögon glittrade. De gjorde dem. Jag dog av lycka.

Okej, det gjorde jag inte. I sådana fall skulle jag ju inte kunna berätta det! Men nästan. Väldigt nära. Märkte knappt hur vi tog oss dit. Han var ju där!

Jag behövde bara det.