Forever: Del 7: Seventh step to Forever
Hey i yeah i yeah yeah! Hey baberiba! Aaaaaaaah! Shubbadubbidubbidu! Hey Baberiba! Aaaaaaaaaaaahhhhh! Hey Baberiba! Mors lille Olle! I skogen gick! Han plockade blåbär! AAAAAAAHHHHHH!
- MMMMAAAAAAMMMMMAAA!!!!!!!!!!
- Okej, okej...
Vi ursäktar avbrottet. Snart tillbaka till sändning.
Bzzzzzzzzzzzzzzzzzzbbbbzzzzzzzzzzz
Va? Hur kunde han veta vem jag är?
- Och du är...?
- Just nu? Vet inte. Jag kanske är en supercool rymdhälte från sektor 12 galax 17 eller en ni-
- Sektor 12? Som i Monster vs Aliens?
- Ehhh... Ja... Som jag sa, eller en ninja som gått många år i ninja-utbildning.
- Så vad heter du?
- Ryan. Utan Q. Tack.
- Men det är inget Q i...
Satsa på frågorna! Vem i hela friden är han egentligen?
- Så, hur vet du vem jag är?
- Jag är Ryan. R-Y-A-N. Har inte han nämnt mig?
- Vem har inte nämnt dig?
Han tittade noga på mig, antagligen för att se om jag skojade. Det gjorde jag inte. Jag var riktigt förvirrad.
- Justin såklart. Vem annars?
Justin. Min Justin.
- Så vem är du?
Han fnös.
- Du skojar.
Nej?
- Jag är hans bästa vän. Ringer det en klocka? Jag är Ryan Butler.
Tja, en klocka ringde. Leila hade nämnt honom någon gång.
- Vad vill du mig?
- Är det muffins i den påsen?
- Menar du allvar?
- Tja, ja. Svara på min fråga.
- Ja. Det är muffins i påsen.
- Här, sa han och gav mig en papperslapp. Ett telefonnummer.
- Ring det när du är ensam.
Sedan gick han förbi mig, in i kafeét. Jag gick ut, på väg mot Leila.
- Tryck Ett.
Jag tryckte på ett.
- Tryck Fem.
Femman fick lov att snudda vid mitt finger.
- Tryck Fem-Sex-Sju-Fem.
Vad ville Justin med det här? Det tog bara lång tid!
Jag höll på att ringa numret Ryan hade gett mig. Jag förstod såklart att han vlle reta mig, men om det var så viktigt att han skickade sin vän från Atlanta, Canada till London, The United Kingdom of Great Britain borde han inte göra så här.
Äntligen svarade han. Vänta... Det var inte Justin!
- Bra, det fungerade, sa en ljus tjej röst i mitt öra. Sedan tryckte hon av samtalet. Jag tittade på telefonen. Vad var det där?
- Victoria, gumman? Är du vaken, älskling?
Min prins. Han hade kommit. Min Justin.
- Victoria? Du kommer för sent till skolan!
Va? Varför försöker han skicka iväg mig?
- VICTORIA! Du kommer inte att hinna duscha!
Åh. Det var inte Justin. Det var min mamma.
Är du vaken?
Min mamma väckte mig nyss.
Har du ingen väckarklocka?
Trasig. Jag slog sönder den.
LOL. Hur är det med dig då?
Bra. Ska snart till skolan. Själv?
Toppen. Ska snart iväg.
Förresten... Varför skickade du Ryan?
Ryan? Vad menar du?
Han var här förut. Han gav mig ett telefonnummer.
Jag har inte skickat något telefonnummer.
Konstigt.
Måste sticka. Vi ses snart.
<3
- MMMMAAAAAAMMMMMAAA!!!!!!!!!!
- Okej, okej...
Vi ursäktar avbrottet. Snart tillbaka till sändning.
Bzzzzzzzzzzzzzzzzzzbbbbzzzzzzzzzzz
Va? Hur kunde han veta vem jag är?
- Och du är...?
- Just nu? Vet inte. Jag kanske är en supercool rymdhälte från sektor 12 galax 17 eller en ni-
- Sektor 12? Som i Monster vs Aliens?
- Ehhh... Ja... Som jag sa, eller en ninja som gått många år i ninja-utbildning.
- Så vad heter du?
- Ryan. Utan Q. Tack.
- Men det är inget Q i...
Satsa på frågorna! Vem i hela friden är han egentligen?
- Så, hur vet du vem jag är?
- Jag är Ryan. R-Y-A-N. Har inte han nämnt mig?
- Vem har inte nämnt dig?
Han tittade noga på mig, antagligen för att se om jag skojade. Det gjorde jag inte. Jag var riktigt förvirrad.
- Justin såklart. Vem annars?
Justin. Min Justin.
- Så vem är du?
Han fnös.
- Du skojar.
Nej?
- Jag är hans bästa vän. Ringer det en klocka? Jag är Ryan Butler.
Tja, en klocka ringde. Leila hade nämnt honom någon gång.
- Vad vill du mig?
- Är det muffins i den påsen?
- Menar du allvar?
- Tja, ja. Svara på min fråga.
- Ja. Det är muffins i påsen.
- Här, sa han och gav mig en papperslapp. Ett telefonnummer.
- Ring det när du är ensam.
Sedan gick han förbi mig, in i kafeét. Jag gick ut, på väg mot Leila.
- Tryck Ett.
Jag tryckte på ett.
- Tryck Fem.
Femman fick lov att snudda vid mitt finger.
- Tryck Fem-Sex-Sju-Fem.
Vad ville Justin med det här? Det tog bara lång tid!
Jag höll på att ringa numret Ryan hade gett mig. Jag förstod såklart att han vlle reta mig, men om det var så viktigt att han skickade sin vän från Atlanta, Canada till London, The United Kingdom of Great Britain borde han inte göra så här.
Äntligen svarade han. Vänta... Det var inte Justin!
- Bra, det fungerade, sa en ljus tjej röst i mitt öra. Sedan tryckte hon av samtalet. Jag tittade på telefonen. Vad var det där?
- Victoria, gumman? Är du vaken, älskling?
Min prins. Han hade kommit. Min Justin.
- Victoria? Du kommer för sent till skolan!
Va? Varför försöker han skicka iväg mig?
- VICTORIA! Du kommer inte att hinna duscha!
Åh. Det var inte Justin. Det var min mamma.
Är du vaken?
Min mamma väckte mig nyss.
Har du ingen väckarklocka?
Trasig. Jag slog sönder den.
LOL. Hur är det med dig då?
Bra. Ska snart till skolan. Själv?
Toppen. Ska snart iväg.
Förresten... Varför skickade du Ryan?
Ryan? Vad menar du?
Han var här förut. Han gav mig ett telefonnummer.
Jag har inte skickat något telefonnummer.
Konstigt.
Måste sticka. Vi ses snart.
<3
Kommentarer
Trackback
