Forever: Del 8: Eighth step to Forever
Before the chapter starts (The author of the story either explaining or having fun. You don't have to understand.):
Mitt mest användna ord just nu är "Okidoki". Fråga inte varför.
Som när Justin ringde imorse:
- Hej Victoria!
- Hej Justin!
- Hur är det med dig?
- Bra, nu när du ringde. Själv?
- Bra, nu när du svarade. Skolan rullar på och så?
- Tyvärr.
Det här måste vara konstigt för er, förlåt. Men det har nu gått en månad, två veckor och tre dagar sedan Helgen. Vi hade inte träffats igen efter det.
- Så... Gör du något imorgon kväll?
ÄNTLIGEN!
- Nej.
- Kan du titta när jag uppträder på ett The Brit Awards? Jag vill ha din synpunkt.
Varför!?
- Jag kommer att vara där.
- Men då ses vi där!
Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!
- Okidoki, svarade jag med ett leende.
Eller med Leila:
- Jag tycker att den där nya killen i Sophies klass är så grymt snygg, eller hur?
- Ja.
- Fast det går liksom inte att tycka det!
- Okidoki.
- Fast ingen är snyggare än JB himself!
Nej. Hon vet inte om att jag har kontakt med Justin.
- Okidoki.
- Kan du springa över och hämta ett glas vatten åt mig?
- Okidoki.
TRE gånger! Fattar ni!
And the actual chapter:
Min mamma satt och plutade med läpparna för at få läppstiftet att sitta bra. Hon sminkade sig aldrig förutom när det var något speciellt. The Brit Awards var definitivt speciellt. Den här gången.
Justin hade sagt att vi skulle gå ut och äta efter prisutdelandet, hans familj och min.
Han gick fort fram, den grabben.
De enda han hade berättat om mig för var hans mamma. Så jag hade bara berättat för min (hon hade i och för sig sagt det till alla andra):
- Mamma, jag har typ träffat en kille. Han vill träffa er.
Och hon hade svarat:
- Har du träffat en kille? Ser man på... Okej. När och var?
- På lördag. Efter The Brit's. Hans familj och oss. På någon restaurang.
Hon hade nickat.
- Träffar vi honom där?
- Ja.
Hon visste inget mer.
Jag var glad åt att hon försökte göra sig fin. Jag visste att hon ville göra ett bra första intryck. Folk säger ju att de är de viktigaste.
Men jag önskar att hon inte tog så lång tid på sig.
- Mamma, vi måste åka. Taxin håller på att köra iväg ut oss.
- Jag kommer, gumman. Snart...
- Mamma, nu!
Tillslut tog vi oss ut, genom dörren och ner till den hyrda bilen de andra två medlemmarna av min familj redan satt.
- Varför måste vi träffa Victorias pojkvän? Det är så tråkigt!, klagade min lillasyster.
Ha. Om hon bara visste vem det var.
- Han är inte min...
Jag avbröt mig. För det kanske han var. Min pojkvän.
- Louisa, älskling, det kommer inte att bli tråkigt. Det kommer att bli kul. Om du bemöter honom med den attityden kommer du få det tråkigt i helg. Det brukar bli det utan veckopeng.
Louisa öppnade munnen för att säga något, men stängde den sedan snabbt igen.
Prisutdelandet var som vanligt. Glamouröst. Överdrivet långt.
Ända tills jag såg honom.
- Och priset för International Male Solo Artist går till... JUSTIN BIEBER!
Det var svårt att höra när konferencieren sa Justins efternamn. Alla tjejer under tjugo (inkluderat jag och min lillasyster) skrek högt när han gick på scenen, med ett stort flin på ansiktet. Han var så vacker att jag var på väg att svimma.
- Hej!, ropade han ut, mot den applåderande publiken.
- Tack så hemskt mycket till alla som röstade på mig, till Scooter, Usher, min familj och mina vänner. Men framförallt mina fans!
Hans ord framkallade mer skrik. Konferencieren stod bredvid med ett påtvingat leénde på läpparna.
- Så, Justin, hur ska du fira detta?
- Jag ska ut och äta med min familj och några vänner. Det ska bli jättekul!
Med det gick han av scenen och mitt ögonblick i total lycka var över. Men jag skulle ju få träffa honom snart!
- Mamma, var ska vi gå nu?, frågade Louisa när allting äntligen var över.
- Jag vet inte, det får du fråga Victoria, sa mamma med en blick på mig.
Jag blev plötsligt väldigt nervös och hade svårt att komma ihåg instruktionerna Justin gett mig.
- Den här vägen.
Istället för att följa med de andra ut, guidade jag min familj fram mot scenen. På vägen in baom stoppades vi av en vakt med mustasch.
- Namn?
- Victoria Burt.
- Victoria?
Vakten skrattade.
- Han har väntat på dig.
Jag log, och försökte ignorera fjärilarna i magen.
- Pete! Victoria är äntligen här!
- Hej Victoria.
Pete log mot mig.
- Hej Victorias familj.
Jag kunde höra pappa dämpa ett skratt.
- Den här vägen.
Vi gick in bakom scenen. Efter att ha gått förbi loger till kändisar min mamma känner till, petade hon mig ängsligt i ryggen.
- Victoria? Är vi verkligen på rätt väg?
Jag nickade.
Vi kom fram till Justins rum. Min syster gapade.
- Kan vi gå in? Snälla! Det här är ju...
Hon dämpade rösten.
- Det här är ju Justin Biebers loge!
- Jag vet, sa jag och knackade på.
- Hej Victoria, sa min Justin och flinade.
Jag tror att min syster var på väg att svimma. Jag sneglade på henne innan jag lät mig själv sväva iväg av synen av Justin. Okidoki.
Mitt mest användna ord just nu är "Okidoki". Fråga inte varför.
Som när Justin ringde imorse:
- Hej Victoria!
- Hej Justin!
- Hur är det med dig?
- Bra, nu när du ringde. Själv?
- Bra, nu när du svarade. Skolan rullar på och så?
- Tyvärr.
Det här måste vara konstigt för er, förlåt. Men det har nu gått en månad, två veckor och tre dagar sedan Helgen. Vi hade inte träffats igen efter det.
- Så... Gör du något imorgon kväll?
ÄNTLIGEN!
- Nej.
- Kan du titta när jag uppträder på ett The Brit Awards? Jag vill ha din synpunkt.
Varför!?
- Jag kommer att vara där.
- Men då ses vi där!
Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!
- Okidoki, svarade jag med ett leende.
Eller med Leila:
- Jag tycker att den där nya killen i Sophies klass är så grymt snygg, eller hur?
- Ja.
- Fast det går liksom inte att tycka det!
- Okidoki.
- Fast ingen är snyggare än JB himself!
Nej. Hon vet inte om att jag har kontakt med Justin.
- Okidoki.
- Kan du springa över och hämta ett glas vatten åt mig?
- Okidoki.
TRE gånger! Fattar ni!
And the actual chapter:
Min mamma satt och plutade med läpparna för at få läppstiftet att sitta bra. Hon sminkade sig aldrig förutom när det var något speciellt. The Brit Awards var definitivt speciellt. Den här gången.
Justin hade sagt att vi skulle gå ut och äta efter prisutdelandet, hans familj och min.
Han gick fort fram, den grabben.
De enda han hade berättat om mig för var hans mamma. Så jag hade bara berättat för min (hon hade i och för sig sagt det till alla andra):
- Mamma, jag har typ träffat en kille. Han vill träffa er.
Och hon hade svarat:
- Har du träffat en kille? Ser man på... Okej. När och var?
- På lördag. Efter The Brit's. Hans familj och oss. På någon restaurang.
Hon hade nickat.
- Träffar vi honom där?
- Ja.
Hon visste inget mer.
Jag var glad åt att hon försökte göra sig fin. Jag visste att hon ville göra ett bra första intryck. Folk säger ju att de är de viktigaste.
Men jag önskar att hon inte tog så lång tid på sig.
- Mamma, vi måste åka. Taxin håller på att köra iväg ut oss.
- Jag kommer, gumman. Snart...
- Mamma, nu!
Tillslut tog vi oss ut, genom dörren och ner till den hyrda bilen de andra två medlemmarna av min familj redan satt.
- Varför måste vi träffa Victorias pojkvän? Det är så tråkigt!, klagade min lillasyster.
Ha. Om hon bara visste vem det var.
- Han är inte min...
Jag avbröt mig. För det kanske han var. Min pojkvän.
- Louisa, älskling, det kommer inte att bli tråkigt. Det kommer att bli kul. Om du bemöter honom med den attityden kommer du få det tråkigt i helg. Det brukar bli det utan veckopeng.
Louisa öppnade munnen för att säga något, men stängde den sedan snabbt igen.
Prisutdelandet var som vanligt. Glamouröst. Överdrivet långt.
Ända tills jag såg honom.
- Och priset för International Male Solo Artist går till... JUSTIN BIEBER!
Det var svårt att höra när konferencieren sa Justins efternamn. Alla tjejer under tjugo (inkluderat jag och min lillasyster) skrek högt när han gick på scenen, med ett stort flin på ansiktet. Han var så vacker att jag var på väg att svimma.
- Hej!, ropade han ut, mot den applåderande publiken.
- Tack så hemskt mycket till alla som röstade på mig, till Scooter, Usher, min familj och mina vänner. Men framförallt mina fans!
Hans ord framkallade mer skrik. Konferencieren stod bredvid med ett påtvingat leénde på läpparna.
- Så, Justin, hur ska du fira detta?
- Jag ska ut och äta med min familj och några vänner. Det ska bli jättekul!
Med det gick han av scenen och mitt ögonblick i total lycka var över. Men jag skulle ju få träffa honom snart!
- Mamma, var ska vi gå nu?, frågade Louisa när allting äntligen var över.
- Jag vet inte, det får du fråga Victoria, sa mamma med en blick på mig.
Jag blev plötsligt väldigt nervös och hade svårt att komma ihåg instruktionerna Justin gett mig.
- Den här vägen.
Istället för att följa med de andra ut, guidade jag min familj fram mot scenen. På vägen in baom stoppades vi av en vakt med mustasch.
- Namn?
- Victoria Burt.
- Victoria?
Vakten skrattade.
- Han har väntat på dig.
Jag log, och försökte ignorera fjärilarna i magen.
- Pete! Victoria är äntligen här!
- Hej Victoria.
Pete log mot mig.
- Hej Victorias familj.
Jag kunde höra pappa dämpa ett skratt.
- Den här vägen.
Vi gick in bakom scenen. Efter att ha gått förbi loger till kändisar min mamma känner till, petade hon mig ängsligt i ryggen.
- Victoria? Är vi verkligen på rätt väg?
Jag nickade.
Vi kom fram till Justins rum. Min syster gapade.
- Kan vi gå in? Snälla! Det här är ju...
Hon dämpade rösten.
- Det här är ju Justin Biebers loge!
- Jag vet, sa jag och knackade på.
- Hej Victoria, sa min Justin och flinade.
Jag tror att min syster var på väg att svimma. Jag sneglade på henne innan jag lät mig själv sväva iväg av synen av Justin. Okidoki.
Kommentarer
Trackback
