Jbstory

- Justin, nästan sjöng jag.
- Hej, sa han och vände sig mot min familj. Min syster gapade.
- Trevligt att träffas.
- Detsamma, svarade min pappa och skakade Justins.
- Peter.
- Justin.
Min mamma, som känt igen honom och undrade vad vi hade att göra där, sträckte också fram handen.
- Jag heter Miranda.
- Hej, det är du som är svensken, va?
Justin! Jag stötte till honom i sidan.
- Ja. Det är jag, sa mamma och kastade en menande blick på mig.
- Och vad heter du då? frågade Justin, som verkade vara totalt omedveten om min och mammas reaktion, min syster.
- Lo... Louisa. Men... Varför är du här? Jag trodde att vi skulle träffa Victorias pojkvän!
- Han...
- Jag är Victorias pojkvän, sa Justin snabbt. Mitt hjärta sjöng.
- Är du... Va? Du skojar! Justin Bieber har bättre smak än så! Han skulle gå efter sådana som jag!
Jag log och Justin sneglade på mig.
- Denna unga dam har alltid varit intresserad av dig, sa min pappa.
- Åh ja, suckade mamma.
- Hela väggen är full med bilder på dig.
- Jag visste att vi skulle träffas en dag, Justin! Och du skulle bara ha ögon för mi-
- Jag vill ehm... gärna gå in..., avbröt jag. Justin såg road ut men nickade. Vi tågade in i hans loge.
- O. M. G. Du är ju... Och han... Och du är skaparen till denna underbara varelse, utbrast Louisa, med det sista riktat mot en kvinna som satt i fåtöljen närmast oss. Hon såg generad ut.
- Pattie, snälla, kalla mig Pattie...
Med blicken fortfarande fäst vid Louisa sa hon lågt:
- Justin? Tror du inte att hon är lite... Ung för dig?
- Mamma, svarade Justin i samma ton.
- Det där är hennes lillasyster. Säg hej till Victoria.
Han tog min hand och höll upp den.
- Åh. Hon är... Bättre...
- Vad menar du med det? frågade Louisa envist.
- Inget, sköt jag in. Pattie såg tacksamt på mig.
- Peter.
- Kenny.
- Han har en stor farsa, viskade pappa i mitt öra.
- Jag är hans livvakt, sa Kenny och nickade mot Justin.

- Tror du att det går bra? frågade Justin när vi äntligen blev ensamma.
Jag sneglade emot dem, med Pattie och pappa pratandes som om de hade känt varandra hur länge som helst. Mamma och Lou var med, men inte lika mycket.
- Ja.
Han skrattade.
- Bra.
- Vad tror du?
Han ryckte på axlarna.
- Tja, ja.
Så fort vi var utom synhåll för våra familjer la han armen om mig. Jag la huvudet mot hans axel.
- You are my love, you are my heart, and we will never, ever, ever be apart, sjöng han tyst.
- Din egen låt? Kan du inte bättre?
Han tittade mig innan han bröt ut i en serenad:
- L is for the way you look at me
O is for the only thing I see
V is very, very extraordinary
E is even more than anyone you adore
Love was mad for me and you.
- Nathan King Cole?
Han log lite och tog mina händer, i den där posen man brukar ge när man frågar någon ifall den vill gifta sig med en.
- Vänta, jag kan bättre.
Jag fnissade.
Han harklade sig och började sjunga världens största kärlekslåt.
- Love can touch us one time
And last for a lifetime
And never go till we're one
Love was when I loved you
One true time I hold to
In my life we'll always go on
Och sen kan jag inte mer...
Han reste sig och vi började gå.

Jag fyllde tyst, bara för mig själv, i:
- Near, far, wherever you are
I believe that the heart does go on
Once more you open the door
And you're here in my heart
And my heart will go on and on
- Du sjunger bra.
Åh. Han hade hört.
- Tack.
- Jag menar det.
Han tog en lock av mitt sandblonda, nu lockade, hår och la det bakom mitt öra.
- Alla låtar har en mening, viskade han i mitt öra. Jag kände hur hela min insida smälte, och rann ner. Jag var ihålig. Men han fyllde hållet.
- Alla händelser har en mening.
- Alla människor har en mening.
- Allt har en mening.
- Det förstår jag nu, andades han och böjde sig fram, våra läppar bara några millimeter ifrån varandra. Jag lindade in mina fingrar i hans vackra hår...
Vi stirrade in i varandras ögon, och sakta böjde vi på huvudena så att läpparna kom närmare...

- Justin! Justin, här borta! Vi har redan fångat dig!
Han svängde runt, ur mitt grepp, för att se vad som pågick.
- Tack! Kan du maka lite på dig så vi kan ta bra bilder på den lyckliga damen också?
Han sa ingenting utan vände sig om och skymde mig. Jag sprang mot dörren som ledde in till salongen där resten av oss satt. Han följde efter mig.
- Justin! Det är ingen idé att du smiter, vi har dig änd-
Sedan stängdes paparazzins mening av att Justin smällde igen dörren. Jag tog fram min fickspegel och rättade till hår och klänning. Vi gick ut till de andra. Jag hoppads verkligen -verkligen- att ingen hade sett oss.

För hur skulle jag förklara mig?

De hade beställt dessert för oss, och Justin och jag mumsade på ett artigt sätt i oss vit och mörk chokladmousse med hallon. Händelsen med "The paps" störde oss lite i början, men snart började han och jag prata om allt möjligt. Louisa försökte hänga med, men det var svårt. Vi log bara lite menande mot varandra när hon gjorde det, innan vi snabbt tog upp tråden och pratade snabbt om allt intressant i närheten Sedan började han fråga om min favoritfärg och sådana saker, och då gav Louie upp.

Men tillslut var vi tvungna att åka. Louisa var nära på att gråta -jag med, men jag skulle få träffa alla igen snart- och hon hade varit förvånansvärt duktig under detta möte.
- Hejdå, Victoria, sa Pattie och kramade om mig. Hon viskade i mitt öra att hon önskade att vi hade fått prata mer, och att hon skulle se till att vi gjorde det inom en snar framtid. Orden var lovande.
Justin kramade också om mig, men lite längre. Han kysste min hjässa och sa hans signaturord:
- Vi ses snart.
Jag visste inte om jag skulle klara av det om "snart" var en månad.

När vi väl kom hem ringde min mobil.
- Hallå?
- Jag vet, svarade någon och samtalet trycktes av.