Jbstory

Ett.
Julia-
- Du har ju den lila, sa Maja.
- Snälla lilla Maja, lila är ju en Bieberisk färg. Jag skulle aldrig kunna visa mig i den!
- Varför köpte du den då?
- Jag vet faktiskt inte. Den är ju ganska snygg...
Det var sent. Mycket sent. Vi borde vara på väg mot festen nu.
- Men ta den turkosa! Vi har inte tid, Julia!
- Nej, det kan jag inte! Jag hade ju den på den förra festen!
- Julia, vi har inte tid!
- Jag tar den...
Jag såg mig omkring. Och där, längst ner, såg jag svarta klänningen jag köpt för kvällen.
- ... här! Så, nu får du hjälpa mig att sota mina ögon!
Majas specialite var smink. Hon var riktigt duktig.
Loritta, min tjänarinna, drog fram locktången och greppade mitt hår. Jag blundade och tänkte ut accessoarer.
Om det var någonting vi tre var bra på, så var det att få mig att se snygg ut.  
För det var jag verkligen efter att ha gått igenom deras skönhetstimme. Man kunde knappt se mig längre.
För jag var egentligen allt annat än snygg.
Loritta tog fram min minsta handväska och började packa ner nödvändigheter i den. Mascara, ögonskugga, minilocktång, hårnålar, hårspray, iPhone och pengar.
Allt behövdes.

Limousinen rullade sakta upp för vägen. Alldeles för sakta.
- Julia. Även om du själv gjort så att vi är försenade, kom ihåg: Du kommer aldrig försent. Alla andra kommer för tidigt.
Det är min mamma. Full med bra grejer.
- Jag vet, mor. Det var det du sa på din bröllopsdag.
Hennes ögon smalnade.
- Du var inte född då. Har din far...
- Var jag inte? Det var konstigt! Jag kommer ju ihåg det...
- Julia. Du är på väg till ditt livs viktigaste fest. Du får inte ha roligt.
- Nej, mor.
Ja, jag kallar min pappa och mamma för far och mor. Det är enligt mamma "ofint" att kalla sina föräldrar för den mer moderna namnen.
Jag vände mig mot pappa.
- Far, kommer det någon speciell?
Han grymtade och lutade sig bakåt.
- Bara din framtida man. Julia, vi har valt ut de bästa männen i landet och bjudit in allihop. Det är nu din uppgift att hitta den rätte.
Mitt livs viktigaste fest. Mitt livs svåraste beslut.
Mitt livs största mardröm.
Trodde jag.

Justin-
- Kom igen nu! Det här är våran chans!, sa Ryan.
Chaz nickade ivrigt.
- Ja, Justin! Det är våran chans att förudmjuka familjen Capulet!
- Killar, jag kan inte... Inte mot Caitlin...
- Hon vill inte ha dig! Du måste komma över henne!
Min tredje vän, Christian, var inte lika... förstående som de andra.
- Ryan, jag kan inte! Det är fel! Jag älskar Caitlin!
- Vi vet! Vi bryr oss inte!
Chaz och Christian såg på mig med otåliga blickar. Ryan tittade menande på mig.
- Justin, om du gör det här... Kanske hon kan tänka sig att vara med dig. Hon hatar Capulet. Hon kanske... älskar dig tillbaka...
Jag visste såklart att han ljög. Men han hade rätt. Caitin skulle nog acceptera att jag aldrig - och jag menar aldrig - kommer att hitta någon annan. Som hon hade gjort.
För min kärlek till Caitlin var äkta.
Jag kommer aldrig att älska någon annan.
Hon kanske till och med skulle komma tillbaka till mig...
Jag suckade.
- Okej, killar. Jag ska hjälpa er. Jag ska få Julia Capulet att falla för mig. Jag ska förudmjuka Capulet. Ingenting kan stoppa mig.
Trodde jag.

Två.

Julia-
Dunk, dunk, dunk.
Snacka om att festen dunkade!
Jag måste be DJ:n att byta låt, jag klarar inte av att "dunk-dunk-dunka" något mer.
Mamma fixade det åt mig.
- Ursäkta mig! URSÄKTA MIG! Det här ska vara en respektgivande middag, inte någon fyllefest för simpelt folk! Byt musik NU!
Japp, det är min mamma.
Jag såg mig omkring. De var jag ju tvungen att göra. Jag skulle välja en av dessa uppblåsta snobbar och den lycklige skulle gifta sig med mig. Jag fick inte ens lära känna den här personen, bara bestämma genom att se på dem! Fast alla hade ju samma uppblåsta personlighet, jag behövde inte närma mig dem något vidare.
Maja hade tur. Hon var redan borta och pratade flirtigt med bartendern. Jag önskade att jag kunde göra något sådant.
Men hon hade inte lika hög status som jag.

Justin-
Det som hade längre bort låtit väldigt dunk-liknande försvann när vi var inom 100 meter från hotellet där Capulets fest skulle vara. Nu var det klassisk piano.
De hade ingen musiksmak.
Men de var ju ändå Capulets.
Det var förvånadsvärt enkelt att komma in. De stora männen som vaktade hotellet "festen" skulle utspela sig tittade bara på våran klädsel och vi var inne.
Vid den flotta mottagningen böjde sig Ryan och viskade:
- Vi har tyvärr ingen bild på henne. Men hon kommer att vara ensam, och titta noga på alla. Det måste hon göra.
Jag nickade och vi gick in där gästerna vistades. En massa Capulets. Usch.
Sedan fanns det andra, de som inte var indragna i vårat familjekrig.
Bieber mot Capulet.
Så hade det alltid varit.

Julia-
Jag stog bara där.
Stod där med ett glas vin jag aldrig skulle dricka i handen.
Alldeles stilla, stirrandes ner på bordet bredvid mig.
Inte ensam, Maja hade tröttnat på bartendern.
Jag ville inte titta upp.
Ville inte bry mig om männen som sneglade undrande på mig.
Ville inte märka Majas flämtning.
Ville inte märka hur alla vände sig mot dörröppningen där nya gäster hade anlänt.
Ville inte bry mig om det.
Ville inte se upp, och möta ett par chokladbruna ögon.
Men nu gjorde jag det.

Justin-
Det fanns fem unga tjejer bland alla äldre pojkar.
Ja, äldre pojkar. Så kallade jag dem.
De hade ju inget vett i skallen. De stog ju på Capulets sida.
Så, fem tjejer och en kvinna.
Allas ögon riktade mot mig.
Kvinnan hade ingen av tjejerna omkring sig. Det fanns en några flickor vid ingången som kastade trånande blickar på min lilla grupp.
Tjänsteflickor.
Sedan fanns det två längre bort, vid disken till baren. En hade långt svart hår som glänste i regnbågens alla färger. Hennes mörka ögon var klara och oskyldiga när hon kastade nyfikna blickar på mig.
Den andras hår var gyllene. Hennes ögon blåa som safirer. Hon hade ett sorgset uttryck, och jag ville springa fram och trösta henne.
Jag glömde bort mitt uppdrag. Det var inte viktigt.
Ingenting förutom hon var det längre.