Forever: Del 2: Second step to Forever
Sekunderna passerade. Antagligen. Vagt mindes jag någonting om att han en gång sa i en intervju:
- Jag tittar alltid ett fan i ögonen för att se om hon är den rätte.
Det gjorde han väl nu. Inte vet jag. Inte brydde jag mig heller.
Vi stirrade in i ögonen på varandra, Justin Drew Bieber och jag. Tror att mitt hjärta stannade. Vet inte. Varför skulle jag ta reda på något sådant oviktigt när han -han- tittade på mig. Mig.
I det ögonblicket fanns ingen annan. Bara han och jag. Sedan slet någon honom ifrån mig. Nej! Var försvann han?
Tillbaka till verkligheten.
Folk hade börjat undra varför han inte fortsatt med att dansa. Att sjunga. Det hade varit en av hans dansare som tagit honom ifrån mig. Just då ville jag mörda den personen. Vem det nu var. Det var svårt att se.
Jag såg inte ens den person som kommit för att leda mig nerför scenen. Jag gick med huvudet nerböjt och litade på att någon undermedveten del av mig såg till att jag inte ramlade. Vad hade just hänt? Det var svårt att förstå.
Leila tittade på mig en kort sekund när jag hade kommit upp till vår plats. Sedan återgick hon till att skrika. Tja, Justin var hennes hjälte och hon kunde prata med mig- hennes bästa vän- när som helst, varför skulle hon göra det nu?
Resten av konserten tittade jag bara på honom via skärmbilder. På hur han log, hur han sjöng, hur han rörde sig. Musiken brydde jag mig inte om. Varför skulle jag bry mig om den? Sedan tog den plötsligt slut, och alla tjejer omkring oss började röra sig mot dörren. De pratade ivrigt om deras favoritlåtar, om hur bra konserten var och hur uuuuuuuuuuuuuuursnygg Justin är. Leila pratade med flickan som suttit på hennes andra sida. De fick syn på mig.
- Oh my god! Det var du som var hans One less lonely girl! Shhhhhhhhhhit vad jag är avis på dig!
Jag log bara brett. Leila verkade också vara "avis på mig".
- Jag heter Ella, sa tjejen och hennes ögon glittrade.
- Victoria.
Leila och Ella bytte telefonnummer. Sedan gav sig min vän och jag hem.
Vi gick under tystnad. Tog tåget under tystnad. Låste upp dörren under tystnad.
Gick och la mig.
Jag har aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet. Plötsligt ändrade jag mig.
När Victorias del är avslutad kommer jag kanske att köra HELA historien från Justins synpunkt, vad tror ni om det?
- Jag tittar alltid ett fan i ögonen för att se om hon är den rätte.
Det gjorde han väl nu. Inte vet jag. Inte brydde jag mig heller.
Vi stirrade in i ögonen på varandra, Justin Drew Bieber och jag. Tror att mitt hjärta stannade. Vet inte. Varför skulle jag ta reda på något sådant oviktigt när han -han- tittade på mig. Mig.
I det ögonblicket fanns ingen annan. Bara han och jag. Sedan slet någon honom ifrån mig. Nej! Var försvann han?
Tillbaka till verkligheten.
Folk hade börjat undra varför han inte fortsatt med att dansa. Att sjunga. Det hade varit en av hans dansare som tagit honom ifrån mig. Just då ville jag mörda den personen. Vem det nu var. Det var svårt att se.
Jag såg inte ens den person som kommit för att leda mig nerför scenen. Jag gick med huvudet nerböjt och litade på att någon undermedveten del av mig såg till att jag inte ramlade. Vad hade just hänt? Det var svårt att förstå.
Leila tittade på mig en kort sekund när jag hade kommit upp till vår plats. Sedan återgick hon till att skrika. Tja, Justin var hennes hjälte och hon kunde prata med mig- hennes bästa vän- när som helst, varför skulle hon göra det nu?
Resten av konserten tittade jag bara på honom via skärmbilder. På hur han log, hur han sjöng, hur han rörde sig. Musiken brydde jag mig inte om. Varför skulle jag bry mig om den? Sedan tog den plötsligt slut, och alla tjejer omkring oss började röra sig mot dörren. De pratade ivrigt om deras favoritlåtar, om hur bra konserten var och hur uuuuuuuuuuuuuuursnygg Justin är. Leila pratade med flickan som suttit på hennes andra sida. De fick syn på mig.
- Oh my god! Det var du som var hans One less lonely girl! Shhhhhhhhhhit vad jag är avis på dig!
Jag log bara brett. Leila verkade också vara "avis på mig".
- Jag heter Ella, sa tjejen och hennes ögon glittrade.
- Victoria.
Leila och Ella bytte telefonnummer. Sedan gav sig min vän och jag hem.
Vi gick under tystnad. Tog tåget under tystnad. Låste upp dörren under tystnad.
Gick och la mig.
Jag har aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet. Plötsligt ändrade jag mig.
När Victorias del är avslutad kommer jag kanske att köra HELA historien från Justins synpunkt, vad tror ni om det?
Hej Allihopa! ;)
Det ni ser ovanför är headern till denna blogg. Måste bara klura ut hur jag lägger upp den...
Forever: Del 1: First step to Forever
Musiken dunkade på.
Överallt fanns han. Tja, egentligen var han ju flera hundra meter, kanske till och med en kilometer, ifrån mig. Men det kändes definitivt inte som det. Leila skrek och sjöng, itakt med alla de andra. Jag var nog den enda som inte grät. Nej, jag satt bara och log lite halvt. Det var allt jag kunde göra.
Jag gillade honom. Det gjorde jag, även om jag inte direkt älskade honom. Det var ju de andras jobb. Ändå var det jag som slumpats fram. Inte en av alla de andra, som nu hade (enligt dem själva) fått sina hjärtan krossade. De som hade längtat, och hoppats. Jag hade mest bara hoppat på när Leila vunnit biljetter. De hade ägnat flera år åt att samla pengar till biljetten. De hade köat i hel fem dagar, mitt i vintern. De hade spenderat hela veckan med att fixa sig, så att kanske, men bara kanske, skulle han ta upp dem på scenen. Skulle han kika ner, in i deras ögon, och förstå att hon var den rätta. På många sätt kände jag mig skyldig. Men jag var ju utvald. Det var svårt att inte känna sig speciell.
Den store mannen bredvid mig reste sig trött. Han hade gjort det här så många gånger förut. Vid det här laget förstod han att vad han en gjorde skulle tjejer göra allt för att var i min position, och jag, i min tur, skulle vara helt oresonlig. Han tittade på mig.
- Ska du inte med?
- Du har ju inte sagt åt mig att följa med!
Han reagerade lite på det. Men bara lite.
- Jag brukar inte behöva göra det. Alla brukar redan stå upp på helspänn. Jag brukar bara behöva resa mig.
- Det är dags att lära sig att lära sig att jag inte är alla.
Då fick jag någonting som liknade ett leende innan han banade väg framför oss, ner till scenen. Jag blev plötsligt väldigt nervös. Var det här verkligen en bra idé? Jag kanske kunde stanna, ingen skulle väl märka något?
Mannen väntade. Han skulle definitivt märka något.
- Don't need these other pretty faces like I need you and when you're mine in the world there's gonna be a one less lonely girl, a one less lonely girl...
Min tur. Okej. Det här går snabbt. Bara på scenen, sitta på en stol, av scenen. Ta emot några blommor och bli kramad av en snygg kille, det säger man inte nej till. Ta det lugnt. Inget farligt...
Utan att jag visste ordet av det satt jag där. Alla skrek lite högre. Han kom emot mig. Han tittade på mig.
Tiden stod stilla.
Musiken dunkade på. Men hans röst hängde inte riktigt med.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Del 1! Blev den bra? Kommentera!
Överallt fanns han. Tja, egentligen var han ju flera hundra meter, kanske till och med en kilometer, ifrån mig. Men det kändes definitivt inte som det. Leila skrek och sjöng, itakt med alla de andra. Jag var nog den enda som inte grät. Nej, jag satt bara och log lite halvt. Det var allt jag kunde göra.
Jag gillade honom. Det gjorde jag, även om jag inte direkt älskade honom. Det var ju de andras jobb. Ändå var det jag som slumpats fram. Inte en av alla de andra, som nu hade (enligt dem själva) fått sina hjärtan krossade. De som hade längtat, och hoppats. Jag hade mest bara hoppat på när Leila vunnit biljetter. De hade ägnat flera år åt att samla pengar till biljetten. De hade köat i hel fem dagar, mitt i vintern. De hade spenderat hela veckan med att fixa sig, så att kanske, men bara kanske, skulle han ta upp dem på scenen. Skulle han kika ner, in i deras ögon, och förstå att hon var den rätta. På många sätt kände jag mig skyldig. Men jag var ju utvald. Det var svårt att inte känna sig speciell.
Den store mannen bredvid mig reste sig trött. Han hade gjort det här så många gånger förut. Vid det här laget förstod han att vad han en gjorde skulle tjejer göra allt för att var i min position, och jag, i min tur, skulle vara helt oresonlig. Han tittade på mig.
- Ska du inte med?
- Du har ju inte sagt åt mig att följa med!
Han reagerade lite på det. Men bara lite.
- Jag brukar inte behöva göra det. Alla brukar redan stå upp på helspänn. Jag brukar bara behöva resa mig.
- Det är dags att lära sig att lära sig att jag inte är alla.
Då fick jag någonting som liknade ett leende innan han banade väg framför oss, ner till scenen. Jag blev plötsligt väldigt nervös. Var det här verkligen en bra idé? Jag kanske kunde stanna, ingen skulle väl märka något?
Mannen väntade. Han skulle definitivt märka något.
- Don't need these other pretty faces like I need you and when you're mine in the world there's gonna be a one less lonely girl, a one less lonely girl...
Min tur. Okej. Det här går snabbt. Bara på scenen, sitta på en stol, av scenen. Ta emot några blommor och bli kramad av en snygg kille, det säger man inte nej till. Ta det lugnt. Inget farligt...
Utan att jag visste ordet av det satt jag där. Alla skrek lite högre. Han kom emot mig. Han tittade på mig.
Tiden stod stilla.
Musiken dunkade på. Men hans röst hängde inte riktigt med.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Del 1! Blev den bra? Kommentera!
Välkommen till Justin Biebers nya fannovell!
Denna handlar om Victoria Burt, ett nästan-men-inte-riktigt fan av JB. Hon är 14, och Justin är 18. Hon bor i London, men har en svensk mamma. Två småsystrar och en pappa (och såklart mamma, men eftersom jag redan nämnde henne...).
Tja, det är typ allt Du (läsaren) behöver veta.
