Jbstory

Romeo take me somewhere we can be alone
I'll be waiting, all there's left to do is run.
You'll be the prince and I'll be the princess
It's a Love Story, baby, just say yes

Romeo save me, I've been feeling so alone.
I keep waiting for you but you never come
Is this in my head? I don't know what to think.
He knelt to the ground and pulled out a ring
And said:

Publiken skrek när Justin sprang ut på scenen och knäböjde framför mig.

Marry me Juliet,
you'll never have to be alone.
I love you and thats all I really know.
I talked to your dad, go out, pick a white dress.
It's a love story, baby, just say yes.

Han reste sig och tog min hand. Jag fyllde i mellanrummet åt oss innan vi båda tog i och sjöng:

We were both young when I first saw you
I close my eyes and the flashback starts.
We've gotten so far...
And we love each other
TIL' THE END!

Och så var det bara jag igen:
Romeo take me somewhere we can be alone
I'll be waiting, all there's left to do is run.
You'll be the prince and I'll be the princess
It's a Love Story, baby, just say yes.

Vi avslutade låten, och publiken skrek som galningar. Justin la armarna om mig och kysste mig lätt. Jag reste mig på tå och drog honom närmare.
- Jag älskar dig, Victoria, viskade han i mitt öra och gick av scenen. Det här är ju min konsert.

Min dröm. Mitt liv. Min kärlek.
Min Justin.


Naaw, ett lyckligt slut...

--------------------------------------

Sista delen! WOW! Låten är Love Story av Taylor Swift med ändringar av moi. Kommer antagligen skriva vidare på novell number two. Ses då!

- Ella, oroa dig inte, kraxade jag.
- Han älskar dig, Ella... Du kan låta mig vara...
- Han älskar dig mer, skrek hennes gälla röst och en ny våg av smärta skar igenom mig. Jag kunde knappt andas.
- Ell..
Min mamma rusade in i rummet, följd av tre läkare.
- Det här går inte längre, viskade hon.
Ella var borta.

Jag är uppkopplad till en hjärtmonitor, en blodpumpare, en maskin som ser till att jag andas och en som pratar åt mig. Jag tänker något, och den säger det.
Justin var alltid med mig. Paparazzin hade sett honom här många gånger och alla spekulerade kring det.
Han hade sagt att det var värt det. Han hade sagt att han skulle gå ut med att hans flickvän låg på sjukhus.
Hade han gjort det?
Nej.
Det är tur för mig, då hade det blivit värre med Ella. Hon vägrade släppa mig. Och jag vägrade släppa Justin. Om det är en sak här i livet jag inte skulle klara av att förlora, var det Justin Drew Bieber. Om han försvann, försvann jag. Jag skulle bara vara ett tomt skal.
Det var jag ju nästan.
Fast tvärtom.
Det var själviskt av mig. Jag borde låta honom få vara med någon som är frisk. Istället binder jag honom till mig, jag som inte har inga hopp för framtiden.
Jag skulle antagligen dö snart om jag inte släppte Justin.
Men jag klarade det inte.
Under tiden blev Justin mer och mer kär i Ella. De träffades under de tider han inte var med mig. Men han kunde inte vara med mig så mycket, jag sov mest. Min kropp sparade all min energi och kraft till den nattliga stunden med Ella så att jag inte skulle dö på momangen.

Så, precis som i Twilight, var jag säker på tre saker:
1. Jag var döende
2. Jag skulle kunna bli frisk om jag släppte Justin.
3. Jag skulle dö då med.

Så jag hade inte så hemskt mycket att göra åt det. Jag hade förlorat allt hopp. Det enda jag ville var att Justin skulle leva och må bra. Det kunde han inte göra med en flickvän i den position jag befann mig i. Det var det som fick mig att bestämma mig. Dessutom hade han ju gått ut med att han älskar Ella, det är enklare så.
- Justin, sa maskinen argt när han kom in i rummet. Jag skulle ha viskat, men maskinen var inte tillräckligt utvecklad för det.
- Victoria, älskling.
- Justin, det är dags.
- För vad, älskling?
- För oss att skiljas.
Jag började gråta hysteriskt, men maskinen var lika hård som förut.
- Victoria, hur kan du säga något sådant?
- Jag kan inte fortsätta med det här, Justin.
- Victoria, nej...
Hans ögon fylldes av tårar.
- Jag måste, Justin. Vi måste. Gå nu.

- Ella, jag har släppt honom. Han är din. Låt mig vara...
- Du höll på för länge. Du måste straffas.
Hennes ögon blixtrade.
- Straffas? Straffas med vad?
Hennes svar bekräftade mina misstankar.
Men jag hade ju inte honom längre, jag såg ingen mening med att leva.
- Döden.
Jag skrek. Och skrek. Skrek mer.
- Victoria?
Det var inte mamma. Inte någon av mina läkare. Det var den enda som Ella inte kunde gömma sig för.
Det var Justin.
Och han såg henne.
Vad hon gjorde mot mig.
Han såg henne.
Hans ögon brann.
Hon var hjälplös.
Jag dog.
Allt blev svart.

Justins POV
- Ella? Hur kunde du?
Ögonen jag en gång drunknat i låtsades vara oförstående och oskyldiga.
- Jag såg hur du plågade henne! Ljug inte för mig!
- Justin, du förstår inte... Jag älskar dig, hon förstörde det bara för oss!
- Så du bestämde dig för att tortera henne till döds så du kunde få vara med mig?
Hon nickade sakta.
- Hur gjorde du det? Det var ju bara inre blödningar!
- Jag härstammar från den uråldriga släkten Qfenom. Det rinner magiskt blod i mina ådror. Jag är en häxa, Justin.
Okej, den här tjejen, tjejen som jag trodde att jag älskade, behövde hjälp.
- Vad kan du göra?
- Jag skära upp någons inre. Jag kan... få folk att förälska sig med mig...
Jag älskade inte henne. Inte på riktigt. Jag älskade Victoria. Och bara Victoria. Jag var så lättad.
- Hur... Hur kunde du... Och nu är hon... Hon är död.
- Jag kan få folk att komma tillbaka från döden. Jag kan återuppliva människor.
Jag stirrade på Ella, min första kärlek.
- GÖR DET!

----------------------------------------------------------

Vad kommer att hända? Kommer Victoria komma tillbaka, eller är hon borta för alltid?

Det fortsatte så. Jag var kvar på sjukhuset eftersom skadorna bara blev värre varje dag. Jag hade förstånd nog att inte berätta för dem om min nattliga besökare.
Jag mindes inte så mycket.
Efter någon vecka eller så (jag sov och var vaken för slarvigt för att veta vilken dag det var eller om det ens var dag.
Justin ringer varje dag. Han nämner aldrig Ella, men han börjar förstå att jag inte mår bra. Men jag säger att de bara var feber. Mamma hade tittat oroligt på mig när jag tryckt av en av hans samtal.
- Du borde berätta var du är.
Jag vet. Men jag kunde inte. Vad skulle jag säga?
- Och förresten, Justin... Du vet den där tjejen som du "gillar"? Tja, hon kommer och torterar mig varje natt. Därför ligger jag på sjukhus. Ja, jag vill att du ska ställa in alla konserter och andra arbeten du har framför dig de senaste åren så du kan komma hit och få henne att sluta! Snälla! Tack!
Nej. Absolut inte. Vem i hela friden skulle göra det?
Men så kom han ändå.

- Victoria? Vad f*n? Hur kommer det sig att jag inte vet att min flickvän, min flickvän, ligger på sjukhus, livshotad? Va?
- Du kunde inte... Du måste...
Jag kunde inte säga något.
- Victoria, om du någonsin håller något sådant hemligt för mig igen...
Han brydde sig inte om att avsluta hotelsen.
- Justin, sa jag bara.
- Du är här. För mig. Men borde inte du vara...
- Att träffa dig är mycket viktigare än att träffa någon president.
Han viftade med handen. Jag log.
- Men Victoria... Vad hände egentligen?
Jag försökte motstå lusten att berätta för honom... Då hade allt varit så enkelt.
- Jag vet inte.
- Du måste väl komma ihåg! Det måste ju göra så ont...
- Det händer på natten. Jag vaknar av att jag skriker.
- Skriker...
Han slöt ögonen och tog in mina ord. Jag makade på mig, så att han kunde krypa ner bredvid mig. Han drog av sig sina lila sneakers och gjorde det. Han la armen om mig och kysste mitt hår.
- Jag älskar dig, Victoria.
Jag vred mig tillrätta i hans grep och viskade trött:
- Jag älskar dig mer.
För det gjorde jag.
Han öppnade munnen för att säga något, men jag hade redan somnat i hans armar. Det bästa stället på jorden.

Jag vaknade ensam. Jag sträckte ut armarna, för att nå honom, men han var borta.
- Du har varit olydig, viskade rösten som jag var mest rädd för i hela världen.
Tortyren kunde börja.

Den dagen var Justin tvungen att gå på en intervju. Han hade protesterat vilt, men jag hade viskat att det var bäst så. Jag ville träffa Leila ändå. Jag saknade henne.
Då hade han tittat plågat på mig, men nickat. Så nu var Leila här.
- Victoria...
Hennes stora blåa ögon var sorgsna. Jag hade aldrig gett henne rättvisa, hon var den snällaste varelsen jag kände.
- Victoria... Inte du... Vad skulle jag göra utan dig... Jag måste ha någon att berätta allt för... Utan dig..
Jag log lite.
- Ei-la. Ei-la.
- Jag är här.
Det gjorde ont, att prata.
- Du... Hä'...
- Ja... Victoria...
- Ei-la... Jus'in... Jag, Jus'in...
- Jusin? Du menar väl... Justin, Victoria?
- Ja-a...
- Hon och Justin är ett par, fyllde min mamma i när hon förstod vad jag försökte säga.
- Men vilken Justin?
- Justin Bieber.
- Va? Victoria, är det sant?
- Ja-a... Jus'in... Ja' äls'a' Jus'in.
- Men... Hur länge?
- Ett å'.
- Victoria... Det går verkligen inte att vara arg på dig, det vet du. Drar du nytta av det?
Lite. Men hon borde få veta. Alla borde få veta.
- Victoria?
Nu var han här också.
- De' gick fort.
- Nej, Victoria. Jag var borta i fem timmar.
Fem timmar? Jag sov mer än vad jag trodde!
- Ei-la, Jus'in. Jus'in, de' hä' ä' Ei-la.
Han räckte fram handen.
- Trevligt att träffas.
Hennes stora ögon hade blivit större och hon skakade.
- De... Detsamma!
Justin vände sig bort från henne och satte sig på stolen Leila förut suttit på. Hon hade ställt sig upp när han kommit in i rummet.
- Kan vi... Kan vi få vara ensamma? frågade Justin med blicken fast på mig.
- Högst tio minuter, sa min mamma och började backa ut ur rummet. Leila gjorde samma sak.
Det blev tyst.
- Victoria... Du kommer väl ihåg den där tjejen som jag sa att jag gillade? Hon heter Ella.
- Ja, henne 'ommer ja' ihå'.
Man brukar komma ihåg den person som gör att du ligger på sjukhus halvt förlamad.
- Victoria...
Han slog på teven. Som på beställning satt en några timmar yngre Justin där, i fåröljen bredvid Martin Henfley.
- Justin, Justin... Alla tjejer skriker ditt namn, men finns det någon speciell för dig?
- Ja då. Min mamma.
- Nej, jag menar en som fångat ditt hjärta.
- Beyonce.
Martin skrattar irreterat.
- Jag menar en som är lite omkring din ålder.
- Victo...
Varför slutade han att säga mitt namn?
- Ella. Ella Goodheart.
Hon var bra.
För bra.
- Jus...
Jag orkade inte ens säga hela hans namn. Istället tog jag pappret och pennan Dr Meandernth gett mig ifall jag inte ville prata.
Älskar du henne?
Han såg bara på mig.
Justin, svara.
Han nickade.
Älskar du henne mer än du älskar mig?
- Jag vet inte, viskade han.
Jag sträckte ut en vinglig hand och rörde vid hans ansikte.
Jag älskar dig
Sedan somnade jag.

- Vad vill du?
- Jag vill att du håller dig borta från Justin.
- Va? Aldrig!
- Du måste.
- Varför?
- Han är min.
- Har han ens träffat dig? På riktigt?
Var detta bara en galen Belieber?
- Han har träffat mig. Vi växte upp tillsammans.
Åh.
- Så håll dig borta från honom.
- Jag kan inte! Jag älskar honom!
Det var så typiskt att första gången jag sa det skulle det vara till någon som vill att vi aldrig mer ska träffas, inte Justin.
- På det viset.
Hon log lite. Och sedan, plötsligt, började en liten tråd av smärta leta sig uppför armen. Den stack till ibland, men jag hade varit genom värre.
- Nu?
- Nej!
Det blev värre. Fort. Det kändes som hon gröpte ur min hand och sågade av min axel. Samtidigt.
När jag fortfarande var vid medvetandet.
- Nu?
- Nej..., kraxade jag.
Smärtan som bara hade varit vid armen rörde sig uppåt benet. Jag skrek.
- Och... nu?
- Nnnnnnnnnnn... Neeeeeejjj....
Jag skrek ännu högre. Det gjorde så ont...
- Sluta! Snälla, jag ber dig...
Smärtan minskade.
- Det räcker för i dag.

Nästa morgon vaknade jag upp i en hård och kall säng i ett stort vitt rum.
Sjukhus.
Jag hade aldrig behövt ligga på en av sängarna förut, aldrig behövt vara här. Om det inte hade varit för tiden Leila tyckt att William Fox Pitt var den snyggaste mannen i världen hade jag inte känt igen mig.
- Varför är jag här? frågade jag ingen. Det var bara det jag ville veta.
- Gumman? Älskling, hur mår du?
Min mamma var här. Varför?
- Varför är jag här?
- Gumman... Vi vet inte riktigt. Men imorse blödde du. Kraftigt. Många inre blödningar...
Hennes röst bröts.
Jag mindes nattens händelser.
- Justin... Nej...
- Justin? Han är inte här, älskling.
- Hon yrar, sa en ökänd kvinnoröst. En läkare.
- Ella... Nej! Nej! skrek jag plötsligt.
- Victoria?
- Hon yrar, upprepade den namnlöse kvinnan.
- Hon ha förlorat mycket blod. Hon måste få sova.
Sagt och gjort.

Den kvällen kom Ella tillbaka. Jag var redan svag, jag höll bara ut. Sa ingenting, jag skakade bara på huvudet lätt.
Min läkare, som min mamma kallade Dr. Meandernth, hade blivit orolig dagen efter.
Justin ringde. Jag hade fått tillbaka en normal röst, så jag låtsades var okej. Jag ville inte dra in honom i det här. Vi pratade på som vanligt.
Ända tills jag fick höra anledningen till att han inte berättat om mig.
- Victoria... Det är något du måste veta...
- Vad då?
- För någon vecka sedan åkte jag till Stratford.
- Ja?
- Jag... träffade några gamla vänner...
Nej.
- Vad kul!
- Jag... träffade en gammal flickvän till mig...
- Justin?
- Jag... gillar henne, Victoria.
- Va?
- Jag gillar min gamla flickvän.
Vi förblev tysta. Det här var för mycket. Jag tampades nu inte bara med fysisk smärta, men också physisk.
- Säg något, vädjade han till slut.
- Jag vet inte vad du vill att jag ska säga.
Jag hade svårt att hålla rösten rak. Den vinglade till flera gånger.
- Jag vill att du ska säga att du älskar mig. Att du står bakom mig i dina beslut. Men bara om det är sant.
Jag suckade.
- Jag älskar Justin Drew Bieber. Är du han?
- Ja, andades han.
- Jag älskar dig.
- Jag älskar dig med, Victoria. Det gör jag verkligen.
- Men du... gillar henne.
- Ja, Victoria. Och det oroar mig.

Jag visste såklart vem det var han gillade.
El-la Go-od-he-art.
Mitt personliga plågodjur.

Tiden gick. Dagarna blev till veckor, veckorna till månader och månaderna till år...

Okej, inte riktigt.

Men jag träffade Justin bara en gång i månaden.
På vintern hade jag försökt lära honom att åka skidor ordentligt, något han tagit avstånd från förut. Man kan väl säga att det gick sådär. Vi hade istället åkt bort mot en skidstuga och druckit varm choklad.
På våren hade vi ätit piknik ute i vårsolen. Han fick prova på svenska godsaker jag köpt när jag varit där senast.
På sommaren hade vi badat och ätit glass. Under den årstiden bor jag alltid i Sverige, och han hade varit där många gånger nu.

Nu var det höst igen. Ingen i världen visste om mig och Justin. De hade inte blivit några fler paparazzis eller liknande. Jag hade frågat varför.
- Vi kändisar har våra knep, svarade han och blinkade med egna ögat.
Efter att ha kittlat honom länge fick jag ett annat svar.
- Okej, okej! Vi brukar skicka ut "fake-Justins", alltså killar som låtsas vara jag!
Det hade varit ett bra svar.

Vi visste att vi tillslut skulle behöva berätta. Så, efter ett år tillsammans, ringde han till mig.
- Victoria?
Varför kunde mitt hjärta inte sluta hoppa över ett slag när han sa mitt namn?
- Justin?
- Hej.
Jag skrattade.
- Victoria, jag tycker att...
Han behövde inte. Jag visste.
- ...att vi ska berätta?
- Ja.
- Okej.
- Okej?
- Okej. Men jag måste klura ut hur jag ska få tag i en ny bästis.
Det enda Leila visste var att jag träffade någon. Hon kallade honom för "The mysterious Mr. X"
- Hon förlåter dig.
- Du känner henne inte.
- Nej, det gör jag inte. Men om hon är ett större fan än din syster, tror jag att jag kan prata med henne.
Justin och Louisa hade träffats fler gånger. Låt oss lämna det vid att Louisa inte hade betett sig lika bra under de mötena.
- När ska du göra det? frågade jag snabbt och bytte ämne.
- Nästa presskonferans. Imorgon.
Imorgon. Imorgon skulle min Twitter vara bombarderad, likadant med Facebooken. Efter imorgon kommer jag alltid att vara omringad av nyfikna och arga ögon. Tro mig, Justin har berättat.
Men det var värt det.
- Om det är okej?
- Bättre nu än när de på något sett fått reda på det själv.

Så, dagen efter hade jag stannat inomhus i mitt rum av silver. Väggarna var silver, men alla möbler var svarta eller lila. Som jag ville ha det.
Jag hade en liten dator i hörnet. Efter preekonferansen hade ägt rum satt jag där, vid den, och klickade ängsligt fram Sidan.
Det var inte som jag hade tänkt mig.

- Så... Du har nu varit allmänt singel i snart tre år, har du verkligen inte träffat någon?
- Jo. Jo, det har jag.
- Va? Men vem är den lyckliga damen?
En paus.
- Det kan jag inte säga
Varför?

Den natten väcktes jag mitt i natten.
- Victoria? frågade en sockersöt röst.
- Vad är det? frågade jag halvt sovande.
- Din värsta mardröm, om du inte gör som jag säger.
- Va?
- Du hörde mig.
- Vem är du egentligen?
Hon svarade långsamt.
- El-la Go-od-he-art.


-------------------------------------------------

Som ni der kunde jag inte hålla mig även om jag inte fick några kommentarer på det förra inlägget. Kom igen allihopa! Jag ligger så långt före i skriandet nu, dramat har bara börjat!

Så kommentera!

Älskar att statistiken börjar röra på sig :P

Har skrivit mer, men vill ha lite respons innan jag lägger ut nästa del.

Så, vad tycker ni?

Och ja, jag vet att den går sakta. Men historien har knappt börjat och innan jag börjar på riktigt vill jag lägga en bas på Justin och Victorias förhållande. Men tro mig, jag har mycket planerat!

Så skriv!

PaL
Hanna

Insåg att ni inte visste hur hon såg ut! Tja, jag har min egen version i huvudet men en yngre version av Lauren Conrad är väldigt lik!












Nu har ni iaf en bild! Och... hon bär ofta hästsvans...

- Justin, nästan sjöng jag.
- Hej, sa han och vände sig mot min familj. Min syster gapade.
- Trevligt att träffas.
- Detsamma, svarade min pappa och skakade Justins.
- Peter.
- Justin.
Min mamma, som känt igen honom och undrade vad vi hade att göra där, sträckte också fram handen.
- Jag heter Miranda.
- Hej, det är du som är svensken, va?
Justin! Jag stötte till honom i sidan.
- Ja. Det är jag, sa mamma och kastade en menande blick på mig.
- Och vad heter du då? frågade Justin, som verkade vara totalt omedveten om min och mammas reaktion, min syster.
- Lo... Louisa. Men... Varför är du här? Jag trodde att vi skulle träffa Victorias pojkvän!
- Han...
- Jag är Victorias pojkvän, sa Justin snabbt. Mitt hjärta sjöng.
- Är du... Va? Du skojar! Justin Bieber har bättre smak än så! Han skulle gå efter sådana som jag!
Jag log och Justin sneglade på mig.
- Denna unga dam har alltid varit intresserad av dig, sa min pappa.
- Åh ja, suckade mamma.
- Hela väggen är full med bilder på dig.
- Jag visste att vi skulle träffas en dag, Justin! Och du skulle bara ha ögon för mi-
- Jag vill ehm... gärna gå in..., avbröt jag. Justin såg road ut men nickade. Vi tågade in i hans loge.
- O. M. G. Du är ju... Och han... Och du är skaparen till denna underbara varelse, utbrast Louisa, med det sista riktat mot en kvinna som satt i fåtöljen närmast oss. Hon såg generad ut.
- Pattie, snälla, kalla mig Pattie...
Med blicken fortfarande fäst vid Louisa sa hon lågt:
- Justin? Tror du inte att hon är lite... Ung för dig?
- Mamma, svarade Justin i samma ton.
- Det där är hennes lillasyster. Säg hej till Victoria.
Han tog min hand och höll upp den.
- Åh. Hon är... Bättre...
- Vad menar du med det? frågade Louisa envist.
- Inget, sköt jag in. Pattie såg tacksamt på mig.
- Peter.
- Kenny.
- Han har en stor farsa, viskade pappa i mitt öra.
- Jag är hans livvakt, sa Kenny och nickade mot Justin.

- Tror du att det går bra? frågade Justin när vi äntligen blev ensamma.
Jag sneglade emot dem, med Pattie och pappa pratandes som om de hade känt varandra hur länge som helst. Mamma och Lou var med, men inte lika mycket.
- Ja.
Han skrattade.
- Bra.
- Vad tror du?
Han ryckte på axlarna.
- Tja, ja.
Så fort vi var utom synhåll för våra familjer la han armen om mig. Jag la huvudet mot hans axel.
- You are my love, you are my heart, and we will never, ever, ever be apart, sjöng han tyst.
- Din egen låt? Kan du inte bättre?
Han tittade mig innan han bröt ut i en serenad:
- L is for the way you look at me
O is for the only thing I see
V is very, very extraordinary
E is even more than anyone you adore
Love was mad for me and you.
- Nathan King Cole?
Han log lite och tog mina händer, i den där posen man brukar ge när man frågar någon ifall den vill gifta sig med en.
- Vänta, jag kan bättre.
Jag fnissade.
Han harklade sig och började sjunga världens största kärlekslåt.
- Love can touch us one time
And last for a lifetime
And never go till we're one
Love was when I loved you
One true time I hold to
In my life we'll always go on
Och sen kan jag inte mer...
Han reste sig och vi började gå.

Jag fyllde tyst, bara för mig själv, i:
- Near, far, wherever you are
I believe that the heart does go on
Once more you open the door
And you're here in my heart
And my heart will go on and on
- Du sjunger bra.
Åh. Han hade hört.
- Tack.
- Jag menar det.
Han tog en lock av mitt sandblonda, nu lockade, hår och la det bakom mitt öra.
- Alla låtar har en mening, viskade han i mitt öra. Jag kände hur hela min insida smälte, och rann ner. Jag var ihålig. Men han fyllde hållet.
- Alla händelser har en mening.
- Alla människor har en mening.
- Allt har en mening.
- Det förstår jag nu, andades han och böjde sig fram, våra läppar bara några millimeter ifrån varandra. Jag lindade in mina fingrar i hans vackra hår...
Vi stirrade in i varandras ögon, och sakta böjde vi på huvudena så att läpparna kom närmare...

- Justin! Justin, här borta! Vi har redan fångat dig!
Han svängde runt, ur mitt grepp, för att se vad som pågick.
- Tack! Kan du maka lite på dig så vi kan ta bra bilder på den lyckliga damen också?
Han sa ingenting utan vände sig om och skymde mig. Jag sprang mot dörren som ledde in till salongen där resten av oss satt. Han följde efter mig.
- Justin! Det är ingen idé att du smiter, vi har dig änd-
Sedan stängdes paparazzins mening av att Justin smällde igen dörren. Jag tog fram min fickspegel och rättade till hår och klänning. Vi gick ut till de andra. Jag hoppads verkligen -verkligen- att ingen hade sett oss.

För hur skulle jag förklara mig?

De hade beställt dessert för oss, och Justin och jag mumsade på ett artigt sätt i oss vit och mörk chokladmousse med hallon. Händelsen med "The paps" störde oss lite i början, men snart började han och jag prata om allt möjligt. Louisa försökte hänga med, men det var svårt. Vi log bara lite menande mot varandra när hon gjorde det, innan vi snabbt tog upp tråden och pratade snabbt om allt intressant i närheten Sedan började han fråga om min favoritfärg och sådana saker, och då gav Louie upp.

Men tillslut var vi tvungna att åka. Louisa var nära på att gråta -jag med, men jag skulle få träffa alla igen snart- och hon hade varit förvånansvärt duktig under detta möte.
- Hejdå, Victoria, sa Pattie och kramade om mig. Hon viskade i mitt öra att hon önskade att vi hade fått prata mer, och att hon skulle se till att vi gjorde det inom en snar framtid. Orden var lovande.
Justin kramade också om mig, men lite längre. Han kysste min hjässa och sa hans signaturord:
- Vi ses snart.
Jag visste inte om jag skulle klara av det om "snart" var en månad.

När vi väl kom hem ringde min mobil.
- Hallå?
- Jag vet, svarade någon och samtalet trycktes av.

Before the chapter starts (The author of the story either explaining or having fun. You don't have to understand.):
Mitt mest användna ord just nu är "Okidoki". Fråga inte varför.

Som när Justin ringde imorse:
- Hej Victoria!
- Hej Justin!
- Hur är det med dig?
- Bra, nu när du ringde. Själv?
- Bra, nu när du svarade. Skolan rullar på och så?
- Tyvärr.
Det här måste vara konstigt för er, förlåt. Men det har nu gått en månad, två veckor och tre dagar sedan Helgen. Vi hade inte träffats igen efter det.
- Så... Gör du något imorgon kväll?
ÄNTLIGEN!
- Nej.
- Kan du titta när jag uppträder på ett The Brit Awards? Jag vill ha din synpunkt.
Varför!?
- Jag kommer att vara där.
- Men då ses vi där!
Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!
- Okidoki, svarade jag med ett leende.
Eller med Leila:
- Jag tycker att den där nya killen i Sophies klass är så grymt snygg, eller hur?
- Ja.
- Fast det går liksom inte att tycka det!
- Okidoki.
- Fast ingen är snyggare än JB himself!
Nej. Hon vet inte om att jag har kontakt med Justin.
- Okidoki.
- Kan du springa över och hämta ett glas vatten åt mig?
- Okidoki.
TRE gånger! Fattar ni!

And the actual chapter:
Min mamma satt och plutade med läpparna för at få läppstiftet att sitta bra. Hon sminkade sig aldrig förutom när det var något speciellt. The Brit Awards var definitivt speciellt. Den här gången.
Justin hade sagt att vi skulle gå ut och äta efter prisutdelandet, hans familj och min.
Han gick fort fram, den grabben.
De enda han hade berättat om mig för var hans mamma. Så jag hade bara berättat för min (hon hade i och för sig sagt det till alla andra):
- Mamma, jag har typ träffat en kille. Han vill träffa er.
Och hon hade svarat:
- Har du träffat en kille? Ser man på... Okej. När och var?
- På lördag. Efter The Brit's. Hans familj och oss. På någon restaurang.
Hon hade nickat.
- Träffar vi honom där?
- Ja.
Hon visste inget mer.

Jag var glad åt att hon försökte göra sig fin. Jag visste att hon ville göra ett bra första intryck. Folk säger ju att de är de viktigaste.
Men jag önskar att hon inte tog så lång tid på sig.
- Mamma, vi måste åka. Taxin håller på att köra iväg ut oss.
- Jag kommer, gumman. Snart...
- Mamma, nu!
Tillslut tog vi oss ut, genom dörren och ner till den hyrda bilen de andra två medlemmarna av min familj redan satt.
- Varför måste vi träffa Victorias pojkvän? Det är så tråkigt!, klagade min lillasyster.
Ha. Om hon bara visste vem det var.
- Han är inte min...
Jag avbröt mig. För det kanske han var. Min pojkvän.
- Louisa, älskling, det kommer inte att bli tråkigt. Det kommer att bli kul. Om du bemöter honom med den attityden kommer du få det tråkigt i helg. Det brukar bli det utan veckopeng.
Louisa öppnade munnen för att säga något, men stängde den sedan snabbt igen.

Prisutdelandet var som vanligt. Glamouröst. Överdrivet långt.
Ända tills jag såg honom.
- Och priset för International Male Solo Artist går till... JUSTIN BIEBER!
Det var svårt att höra när konferencieren sa Justins efternamn. Alla tjejer under tjugo (inkluderat jag och min lillasyster) skrek högt när han gick på scenen, med ett stort flin på ansiktet. Han var så vacker att jag var på väg att svimma.
- Hej!, ropade han ut, mot den applåderande publiken.
- Tack så hemskt mycket till alla som röstade på mig, till Scooter, Usher, min familj och mina vänner. Men framförallt mina fans!
Hans ord framkallade mer skrik. Konferencieren stod bredvid med ett påtvingat leénde på läpparna.
- Så, Justin, hur ska du fira detta?
- Jag ska ut och äta med min familj och några vänner. Det ska bli jättekul!
Med det gick han av scenen och mitt ögonblick i total lycka var över. Men jag skulle ju få träffa honom snart!

- Mamma, var ska vi gå nu?, frågade Louisa när allting äntligen var över.
- Jag vet inte, det får du fråga Victoria, sa mamma med en blick på mig.
Jag blev plötsligt väldigt nervös och hade svårt att komma ihåg instruktionerna Justin gett mig.
- Den här vägen.
Istället för att följa med de andra ut, guidade jag min familj fram mot scenen. På vägen in baom stoppades vi av en vakt med mustasch.
- Namn?
- Victoria Burt.
- Victoria?
Vakten skrattade.
- Han har väntat på dig.
Jag log, och försökte ignorera fjärilarna i magen.
- Pete! Victoria är äntligen här!
- Hej Victoria.
Pete log mot mig.
- Hej Victorias familj.
Jag kunde höra pappa dämpa ett skratt.
- Den här vägen.
Vi gick in bakom scenen. Efter att ha gått förbi loger till kändisar min mamma känner till, petade hon mig ängsligt i ryggen.
- Victoria? Är vi verkligen på rätt väg?
Jag nickade.

Vi kom fram till Justins rum. Min syster gapade.
- Kan vi gå in? Snälla! Det här är ju...
Hon dämpade rösten.
- Det här är ju Justin Biebers loge!
- Jag vet, sa jag och knackade på.
- Hej Victoria, sa min Justin och flinade.

Jag tror att min syster var på väg att svimma. Jag sneglade på henne innan jag lät mig själv sväva iväg av synen av Justin. Okidoki.

Hey i yeah i yeah yeah! Hey baberiba! Aaaaaaaah! Shubbadubbidubbidu! Hey Baberiba! Aaaaaaaaaaaahhhhh! Hey Baberiba! Mors lille Olle! I skogen gick! Han plockade blåbär! AAAAAAAHHHHHH!

- MMMMAAAAAAMMMMMAAA!!!!!!!!!!
- Okej, okej...

Vi ursäktar avbrottet. Snart tillbaka till sändning.

Bzzzzzzzzzzzzzzzzzzbbbbzzzzzzzzzzz

Va? Hur kunde han veta vem jag är?
- Och du är...?
- Just nu? Vet inte. Jag kanske är en supercool rymdhälte från sektor 12 galax 17 eller en ni-
- Sektor 12? Som i Monster vs Aliens?
- Ehhh... Ja... Som jag sa, eller en ninja som gått många år i ninja-utbildning.
- Så vad heter du?
- Ryan. Utan Q. Tack.
- Men det är inget Q i...
Satsa på frågorna! Vem i hela friden är han egentligen?
- Så, hur vet du vem jag är?
- Jag är Ryan. R-Y-A-N. Har inte han nämnt mig?
- Vem har inte nämnt dig?
Han tittade noga på mig, antagligen för att se om jag skojade. Det gjorde jag inte. Jag var riktigt förvirrad.
- Justin såklart. Vem annars?
Justin. Min Justin.
- Så vem är du?
Han fnös.
- Du skojar.
Nej?
- Jag är hans bästa vän. Ringer det en klocka? Jag är Ryan Butler.
Tja, en klocka ringde. Leila hade nämnt honom någon gång.
- Vad vill du mig?
- Är det muffins i den påsen?
- Menar du allvar?
- Tja, ja. Svara på min fråga.
- Ja. Det är muffins i påsen.
- Här, sa han och gav mig en papperslapp. Ett telefonnummer.
- Ring det när du är ensam.
Sedan gick han förbi mig, in i kafeét. Jag gick ut, på väg mot Leila.

- Tryck Ett.
Jag tryckte på ett.
- Tryck Fem.
Femman fick lov att snudda vid mitt finger.
- Tryck Fem-Sex-Sju-Fem.
Vad ville Justin med det här? Det tog bara lång tid!
Jag höll på att ringa numret Ryan hade gett mig. Jag förstod såklart att han vlle reta mig, men om det var så viktigt att han skickade sin vän från Atlanta, Canada till London, The United Kingdom of Great Britain borde han inte göra så här.
Äntligen svarade han. Vänta... Det var inte Justin!
- Bra, det fungerade, sa en ljus tjej röst i mitt öra. Sedan tryckte hon av samtalet. Jag tittade på telefonen. Vad var det där?

- Victoria, gumman? Är du vaken, älskling?
Min prins. Han hade kommit. Min Justin.
- Victoria? Du kommer för sent till skolan!
Va? Varför försöker han skicka iväg mig?
- VICTORIA! Du kommer inte att hinna duscha!
Åh. Det var inte Justin. Det var min mamma.

Är du vaken?

Min mamma väckte mig nyss.

Har du ingen väckarklocka?

Trasig. Jag slog sönder den.

LOL. Hur är det med dig då?

Bra. Ska snart till skolan. Själv?

Toppen. Ska snart iväg.

Förresten... Varför skickade du Ryan?

Ryan? Vad menar du?

Han var här förut. Han gav mig ett telefonnummer.

Jag har inte skickat något telefonnummer.

Konstigt.

Måste sticka. Vi ses snart.

<3

- Så, Justin... Den senaste nyheten om dig utspelar sig i Paris, varför just där?
- Jag gillar Paris. Det är en cool stad.
- Men... Varför var du där?
- Jag fick ledigt. Jag och en kompis åkte dit och hade kul.
- Så, det alla vill veta... Vem är denna kompis?
- Hon har bett mig att inte säga vem hon är.

Borde ha bett dig att inte säga vem hon är. Men tack ändå.

- Det togs ett par bilder av er, som ehh...  inte riktigt höll med om att ni är "kompisar".
- Va? Vad menar du? Jag och... Du skojar väl? Nej, jag gillar henne och så, men hon är alldeles för liten för att jag ens skulle kunna tänka en sådan tanke! Hon är en riktigt bra vän, som får mig att skratta. Hon är som världens roligaste lillasyster, men Jazmyn är såklart bäst!

Tack för de fina orden. Och nej, jag har aldrig tänkt på dig så. Du är min storebror på så många sätt!
Not.

- Nästan så sa Selena Gomez om dig för ungefär två år sedan. Finns det inga likheter?
- Tja, Sel och jag är ju inte ett par längre. Sådant håller väl inte.
- Du ger oss inte många svar, Bieber! Men kommer du att träffa denna mystiska "vän" igen?
- Det hoppas jag. Hon är definitivt en person jag vill se mer av i framtiden.

Intervjuerna jag klickade fram var deprimerande. Visst, mitt härta slog lite hårdare varje gång han gav mig komplimanger, men var han verkligen tvungen att avböja oss så fruktansvärt mycket? Det gjorde ont.
Jag kopierade länken till klippet och skickade den till Leila:

Det verkar inte vara någonting på gång. Kom till det nya internetkafeét och fika. Sedan går vi en sväng och shoppar, innan ett hemmaspa och sleepover hos mig. Jag har fixat godis och film!

Svaret kom snabbt.

Tack. Men kan inte. Mamma låter mig inte gå ut efter att jag fick underkänt på senaste algebraprovet.

Hon målade upp en plan på sitt egna lilla Leila-vis. Jag skulle köpa muffins, "överraska" henne, sedan har vi pluggkväll med inflikar om hur snygg Justin Bieber är. Senare.

Jag fick ett sms.

Hej.

Efter allt han sagt om "oss" i intervjuerna jag sett kunde han väl anstränga sig till ett "Hur mår du?"

Hej

Ha! Där fick han! Ingen punkt!

Vad gör du då?

Sitter på ett kafe och surfar omkring. Du?

Ska snart iväg mot Berlin. Vill träffa dig. Vi ses snart.

Nej, ingenting händer, och sedan poff och han vill gå ut igen. Ibland var livet rätt orättvist. Precis när jag verkligen vill vara sur på honom skriver han "Vi ses snart" och fjärilarna kommer tillbaka.
Jag bestämde mig för att kika in på en av hans fansidor Leila alltid hade uppslagen. De hade publicerat intervjuerna jag sett på, och slutat inlägget med ett "Vad tror ni?"

Lola skriver:
Tror inte att det är något. Kan ha varit vem som helst där uppe. Vi borde lita på vad Justin säger, han skulle ändå aldrig ljuga för oss om det inte gällde liv och död.

Jemma skriver:
Jag tror att han ljuger. Han har gjort det förr eller hur?

Någon var åtminstone på min sida.

Jag stängde av datorn och gick fram till disken. De hade både blåbärs och choklad, Leilas och mina favoriter. Med muffinsen i handen gick jag ut ur kafeet.

- Är det du som är Victoria?

Borde ha varit: First step to Reality.
Så nej, vi var inte på semester. Verkade som det ett tag där, eller hur?

Efter en helg fylld av Justin Bieber var jag på måndagen tvungen att gå tillbaka till "The normal life". Justin hade lovat att ringa mig efter innan han såg mig åka iväg med tåget. Jag saknade honom så mycket. Jag var helt knäpp, jag vet. Jag hade ju alldeles nyss träffat honom! Det normala jag, det som inte åkte till Paris med ett av världens största popstärnor, skulle ha väntat minst två månader. Leila (minns ni ens henne?) var tvärtemot. Hon väntade ungefär en vecka, gick på en dejt och inget mer. Hon sger att hon måste vara ledig ifall Justin skulle dyka upp utanför hennes dörr med blommor och smoking. Nämnde jag att hennes ögon glittrade och hon suckade djupt när hon sa det? Visst kände jag mig skyldig. Men han var ju... han.

Vi åt lunch på ett litet kafe med utsikt över Eiffeltornet. Jag hade tagit pengar med mig, men när jag började rota i min väska efter att ha beställt suckade Justin och skakade på huvudet. Han lutade sig framåt och sa något. Sedan gick han sin väg. Servitrisen, som hade fått hjärtklappning när hon känt igen honom, nickade snabbt med stora ögon. Jag räckte fram pengar. Hon tog ingen notis om mig.
- Excusez-moi? Hon vände sig om.
- Je pourrais avoir à payer, nästan skrek jag  och var glad att jag hade tagit franska i skolan. Hon kunde inte ignorera mig längre.
- Pas, sa hon.
- Pourquoi ne pas, frågade jag irreterat.
- Parce qu'il l'a dit, sa hon och nickade mot Justin, som såg ut att försöka hålla sig för skratt. Det gick nästan.
Inte.
Jag gick uppgivet emot honom med min mat. Han log brett mot mig. Jag räckte fram min hand, och gömde pengarna i den. Han tog den Han tog pengarna så. Jag ryckte bort min hand. Han suckade igen, lika uppgiven som jag hade varit.
- Victoria...
Jag försökte ignorera känslan som bubblade inom mig när han sa mitt namn
- Nej?
Han skrattade och vi glömde båda två bort allt.

Eiffeltornet var vackert. Inte lika vacker som Justin, såklart. När man väl kom nära den ståtliga byggnaden var den plötsligt inte lika fin. Justin skrattade när han såg min reaktion, och tog min hand. Vi åkte upp i en hiss som såg ut att vilken sekund som helst braka ner. Vi var redan väldigt högt upp.

Och... uppe...

Jag hoppade ut ur hissen av en plötslig energiattack. Jag dansade runt (jag vet, jag vet, men jag var väl uppe i någon slags lyckorus) och sjöng. Justin gick lugnt bakom mig, antagligen intresserad (och lite rädd för) av vad jag skulle göra härnäst. Jag började babbla på svenska.
- Gud vad fint det är här! Man kan se så långt! Åhh... Min syster skulle älska det här stället!
Jag svängde runt och mötte Justin. Hans ögonbryn had åkt upp mot skyn.
- Vad är det?
- I... I don't understand what you're saying.
- Åh. Eh. Förlåt.
Jag bytte snabbt språk. Jag var bra på det.
- Vad var det för språk?
- Svenska. Min mamma är svensk.
- Jag kan verkligen inte så mycket om dig.
- Vi träffades igår.
Var det verkligen bara igår? Kändes som en evighet sedan.
- Just det.
Jag skrattade.
- Du vet inte ens hur gammal jag är!
- Hur gammal är du då?
- Fjorton.
Han såg orolig ut.
- Jag är fyra år äldre än du...
- Ja?
- Om vi gick... Tja, om vi hade något... Om vi gick ut som ett par, skulle inte folk tro att jag var en pedofil eller något sådant då?
Han hade rätt. Det hade jag inte tänkt på.
- Du behöver ju inte skrika till alla hur gammal jag är, om du säger att vi är ihop. Om vi är det, såklart. För... Du har väl ingenting emot det?
- Nej, han skakade bestämt på huvudet.
- Så... Låt det bli till ett senare problem. Alltså om vi...
- Brukar du kyssas på första dejten? avbröt han. Och lutade sig framemot mig. Vi var väldigt nära.
- Det beror på.
- På vad?
- Vem jag är med, sa jag och kysste honom.

För hjälp med franskan: Google Översätt. Det blir lite tabbar, men man fattar.

Nästa morgon väcktes jag av telefonen.
- Hallå?
- Hej?
Oh. My. God. Det var han.
- Är det Victoria? frågade Justin Bieber.
- Ja? andades jag.
- Jag heter Justin.
- Jag vet.
Han skrattade. Vi förblev tysta under fem minuter, eller hundra år. Båda var troliga.
- Vvv... Varför ringer du mig? klämde jag fram till slut.
- Jag..., han tvekade. Du var väl min One Less Lonely Girl i går kväll? När jag spelade i London?
- Ja.
- Du... Du var speciell.
Jag skrattade.
- Tack.
- Jag menar det. Jag kände något.
Drömde jag? Skojade han? Var detta ett skämt? Sa han det jag tror att han sa?
- Jag... Jag med.
Han verkade bli lättad.
- Så... Vill du träffas igen? På riktigt, den här gången?
Nu. Nu fattar jag. Men när ska den där typen hoppa fram och säga lurad?
- Bjuder du ut mig?
- Jag antar det.
- Okej.
Bra svar. Inte "Jaaaaa! Ja! JA!!!!!!!" som jag ville svara.
- Okej?
Vad menar du?
- Okej, jag går ut med dig.
- Så... Har du varit i Paris någon gång?

Han skojade inte. Det var på riktigt. Jag kunde inte tro det! Han och Paris: !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Han hämtade mig nära Central Station. Han kramade mig. Det gjorde han. Han log. Det gjorde han. Han var så vacker. Det var han. Jag fastnade i hans ögon igen. Det gjorde jag. Hans ögon glittrade. De gjorde dem. Jag dog av lycka.

Okej, det gjorde jag inte. I sådana fall skulle jag ju inte kunna berätta det! Men nästan. Väldigt nära. Märkte knappt hur vi tog oss dit. Han var ju där!

Jag behövde bara det.

... Victoria kommer inte att bli gravid! Eller jo kanske... Men jag har bestämt mig för att spegla novellen på Justins och Victorias förhållande istället för någon himla graviditet! Och jag har blandat ner lite övernaturligt, trekant och så... Bara så att ni vet!

Sekunderna passerade. Antagligen. Vagt mindes jag någonting om att han en gång sa i en intervju:
- Jag tittar alltid ett fan i ögonen för att se om hon är den rätte.
Det gjorde han väl nu. Inte vet jag. Inte brydde jag mig heller.

Vi stirrade in i ögonen på varandra, Justin Drew Bieber och jag. Tror att mitt hjärta stannade. Vet inte. Varför skulle jag ta reda på något sådant oviktigt när han -han- tittade på mig. Mig.

I det ögonblicket fanns ingen annan. Bara han och jag. Sedan slet någon honom ifrån mig. Nej! Var försvann han?

Tillbaka till verkligheten.

Folk hade börjat undra varför han inte fortsatt med att dansa. Att sjunga. Det hade varit en av hans dansare som tagit honom ifrån mig. Just då ville jag mörda den personen. Vem det nu var. Det var svårt att se.
Jag såg inte ens den person som kommit för att leda mig nerför scenen. Jag gick med huvudet nerböjt och litade på att någon undermedveten del av mig såg till att jag inte ramlade. Vad hade just hänt? Det var svårt att förstå.

Leila tittade på mig en kort sekund när jag hade kommit upp till vår plats. Sedan återgick hon till att skrika. Tja, Justin var hennes hjälte och hon kunde prata med mig- hennes bästa vän- när som helst, varför skulle hon göra det nu?

Resten av konserten tittade jag bara på honom via skärmbilder. På hur han log, hur han sjöng, hur han rörde sig. Musiken brydde jag mig inte om. Varför skulle jag bry mig om den? Sedan tog den plötsligt slut, och alla tjejer omkring oss började röra sig mot dörren. De pratade ivrigt om deras favoritlåtar, om hur bra konserten var och hur uuuuuuuuuuuuuuursnygg Justin är. Leila pratade med flickan som suttit på hennes andra sida. De fick syn på mig.
- Oh my god! Det var du som var hans One less lonely girl! Shhhhhhhhhhit vad jag är avis på dig!
Jag log bara brett. Leila verkade också vara "avis på mig".
- Jag heter Ella, sa tjejen och hennes ögon glittrade.
- Victoria.
Leila och Ella bytte telefonnummer. Sedan gav sig min vän och jag hem.

Vi gick under tystnad. Tog tåget under tystnad. Låste upp dörren under tystnad.
Gick och la mig.

Jag har aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet. Plötsligt ändrade jag mig.



När Victorias del är avslutad kommer jag kanske att köra HELA historien från Justins synpunkt, vad tror ni om det?

Det ni ser ovanför är headern till denna blogg. Måste bara klura ut hur jag lägger upp den...

Musiken dunkade på.

Överallt fanns han. Tja, egentligen var han ju flera hundra meter, kanske till och med en kilometer, ifrån mig. Men det kändes definitivt inte som det. Leila skrek och sjöng, itakt med alla de andra. Jag var nog den enda som inte grät. Nej, jag satt bara och log lite halvt. Det var allt jag kunde göra.

Jag gillade honom. Det gjorde jag, även om jag inte direkt älskade honom. Det var ju de andras jobb. Ändå var det jag som slumpats fram. Inte en av alla de andra, som nu hade (enligt dem själva) fått sina hjärtan krossade. De som hade längtat, och hoppats. Jag hade mest bara hoppat på när Leila vunnit biljetter. De hade ägnat flera år åt att samla pengar till biljetten. De hade köat i hel fem dagar, mitt i vintern. De hade spenderat hela veckan med att fixa sig, så att kanske, men bara kanske, skulle han ta upp dem på scenen. Skulle han kika ner, in i deras ögon, och förstå att hon var den rätta. På många sätt kände jag mig skyldig. Men jag var ju utvald. Det var svårt att inte känna sig speciell.

Den store mannen bredvid mig reste sig trött. Han hade gjort det här så många gånger förut. Vid det här laget förstod han att vad han en gjorde skulle tjejer göra allt för att var i min position, och jag, i min tur, skulle vara helt oresonlig. Han tittade på mig.
- Ska du inte med?
- Du har ju inte sagt åt mig att följa med!
Han reagerade lite på det. Men bara lite.
- Jag brukar inte behöva göra det. Alla brukar redan stå upp på helspänn. Jag brukar bara behöva resa mig.
- Det är dags att lära sig att lära sig att jag inte är alla.
Då fick jag någonting som liknade ett leende innan han banade väg framför oss, ner till scenen. Jag blev plötsligt väldigt nervös. Var det här verkligen en bra idé? Jag kanske kunde stanna, ingen skulle väl märka något?
Mannen väntade. Han skulle definitivt märka något.

- Don't need these other pretty faces like I need you and when you're mine in the world there's gonna be a one less lonely girl, a one less lonely girl...

Min tur. Okej. Det här går snabbt. Bara på scenen, sitta på en stol, av scenen. Ta emot några blommor och bli kramad av en snygg kille, det säger man inte nej till. Ta det lugnt. Inget farligt...

Utan att jag visste ordet av det satt jag där. Alla skrek lite högre. Han kom emot mig. Han tittade på mig.

Tiden stod stilla.




Musiken dunkade på. Men hans röst hängde inte riktigt med.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Del 1! Blev den bra? Kommentera!

Denna handlar om Victoria Burt, ett nästan-men-inte-riktigt fan av JB. Hon är 14, och Justin är 18. Hon bor i London, men har en svensk mamma. Två småsystrar och en pappa (och såklart mamma, men eftersom jag redan nämnde henne...).

 

Tja, det är typ allt Du (läsaren) behöver veta.